Den här veckan skriver Lisa om sin (och vår allas) kärlek till Birgitta Stenberg, Johannes har läst Alain Badiou, Pär har läst Blast och Måns har sett Revolution (ej på nätet än).
Själv tipsar jag om grammofoner…
[Dokumentärer] Punk, synt och reggae Britannia
BBC har producerat flera vansinnigt bra dokumentärer om subkultur och musik. En om reggae, en om synt och en hel rad om punk. Det är inte rena musikdokumentärer, snarare handlar de om subkulturer i en väldigt bred bemärkelse och om att placera dessa i ett större samhällsperspektiv. Dokumentärerna visar under vilka förutsättningar subkulturerna uppstår, vad betyder de för samhällsutvecklingen och givetvis tvärtom.
Alla dokumentärer finns att ta del av på Youtube. De heter kort och gott Punk Britannia, Synth Britannia och Reggae Britannia. Sök och du skall finna.
Föreslår att du läser Dick Hebdige mellan filmerna. Hans Cut’n’Mix och framförallt Subculture: The Meaning of Style bidrar med precisa och häpnadsväckande iakttagelser om relationen mellan subkulturer, stil, kläder, musik och framförallt klass i efterkrigstidens Storbritannien. Om hur svart och vit arbetarklasskultur revolterar mot det skoningslösa brittiska kallsamhället, hur de kommersialiseras, återföds och revolterar på nytt. Ett måste för alla som är minsta intresserade av politik och samtidskultur.
[Big NoNo] Återföreningar
Nu har det hänt igen. En före detta musikstjärna öppnar skafferiet, upptäcker att det är lika tomt som plånboken, ringer sina gamla kompisar och hävdar med bestämdhet att han kan lura en lika före detta festival i Småland att boka in deras återföreningsturné. Den här gången var det Stone Roses. Eventuellt kommer också Smashing Pumpkins att höra av sig. I de fallet reserverar jag mig för att det kanske inte rör sig om en återförening. De kanske bara varit rejält under isen några år.
Hursomhelst och jag kan säga det här utan att ha hört en ton: återföreningar är alltid skräp. Det finns inte ett enda exempel på en lyckad återförening. De har aldrig någonsin fört något som helst annat gott med sig än att gamla musiker som sett sin storhetstid för länge, länge sedan får lite bättre privatekonomi. För det är ju det som är syftet, det förstår du väl?
Kan vi inte införa global medborgarlön så vi slipper se våra gamla hjältar förnedra sig på det här viset? Jag ser gärna Ian Browns siluett fortsätta fladdra på tusen fotbollsläktare, lyssnar på två fantastiska album, unnar Stone Roses en trygg ålderdom men slipper helst pinsamma spelningar med band som så uppenbart hellre vill plantera rosor, samla på gamla flygplan eller vad nu popstjärnor gör när de går i pension.
[Instrument] Grammofonen
När jag träffade Thomas Brinkmann utanför en skivaffär i Köpenhamn för femton år sedan trodde jag att han var galen. Han berättade att han byggt en grammofon med två armar och två pickuper som han spelade andras skivor på. Han sänkte hastigheten, lät armarna gå in i varsin kanal på sitt mixerbord, la på lite effekter och spelade in allt på nytt. Thomas hade precis låtit sin grammofon tolka Wolfgang ”Mike Ink” Voights Studio 1 serie och pressat upp några hundra exemplar på vinyl.
Thomas Brinkmann menade att sysslade med vetenskap och hans metod var fullt jämförbar med kloning. Genom att dela upp ett verk i två identiska, men ändå olika delar skapade han nya objekt och upptäckte därigenom, enligt honom själv, en rad undandragna egenskaper.
Han skulle kunnat fortsätta där. På sätt och vis relativiserar han också både tiden och rummet genom att spela exakt samma verk, två gånger, precis samtidigt men ändå vid två helt olika tillfällen. Tiden på en grammofonskiva är ju linjär, men på grund av skivans runda form är tidsresor lätta åstadkomma. Med två armar upphör det linjära och det går att befinna sig vid två olika tidpunkter samtidigt. Men ändå inte. Ungefär som den där berömda katten som varken är död eller levande. En grammofon som varken spelar musiken samtidigt eller vid olika tillfällen. Som varken spelar samma eller olika låtar.
Thomas Brinkmann gav sig senare även på Richie Hawtins konceptserie, den kanske mest introverta musik som någonsin spelats för fullproppade dansgolv.
Jag tillhör den lilla kulturkonservativa skara musikälskare som aldrig slutade och aldrig kommer att sluta köpa vinylskivor. Men tack vare Thomas Brinkmann har jag förstår att det snarare är grammofonen än själva skivorna jag gillar. Visst skivor är fantastiska. Betydligt mer sinnliga är de flyktiga flöden kod som utgör exempelvis Mp3-filer.
Hur kan det förresten vara tillåtet att ta betalt för digitala kopior? Det strider mot alla former av logik. Själva arbetet att framställa originalet ska givetvis betalas som vilket annat jobb som helst. Men de väldigt nära nog gratis kopiorna? En gåta som sätter varje sansad teori om arbete och värde i gungning.
Hursomhelst. Grammofonen är ett instrument snarare än ett neutralt medium för återgivning. Den spelar. Den skapar. Den är subjektiv. Eftersom varje vinylskiva dessutom är unik med sin gravering, repor, knaster, blir varje uppspelning ett nytt eget verk. Det räcker med att lägga skivan på tallriken och låta den snurra under nålen. Extra tydligt blir det givetvis när Djs inom house, techno och hip-hop lägger till ytterligare dimensioner genom att ändra hastighet, spela baklänges, scratcha eller spela flera skivor samtidigt. Eller som Thomas Brinkmann, lägga till en extra arm.
[Journalist] Gitta Sereny 1921-2012
Gitta Serenys Albert Speer och sanningen tillhör de enskild viktigaste journalistiska insatser som någonsin gjorts. Boken ,som bygger på intervjuer med Hitlers arkitekt och rådgivare, bidrar tillsammans med hennes Vid avgrunden på ett utmärkt sätt till att förstå den bruna pest som svepte över Europa under förra seklet.
Läs dem gärna tillsammans med Jonathan Littells De välvilliga och Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. För den skrämmande insikten att ondska inte bara är abnorma avvikelser och illasinnade planer hos diktatorer och deras sammansvurna. Det är också logiska konsekvenser av vårt samhällssystem och helt vanliga människor som ”bara gör sitt jobb”. Insikter som tyvärr fortfarande gäller världen vi lever i.