Jag har både bra och dåliga nyheter beträffande den debattartikel i DN i morse som efterfrågade skärpta krav ”på dem som får stöd”. Den bra nyheten är att den inte är skriven av Sven Otto Littorin. Du kan vara lugn, han har dragit sig tillbaka från politiken. Den dåliga nyheten är att den inte är skriven av Sven Otto Littorin. Den är skriven av Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven och samma partis ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson.
Den som hade hoppats att skuldbeläggandet av arbetslösa skulle upphöra vid ett maktskifte nästa val kan alltså sluta med det. Ingenting i artikeln talar för att det kommer att bli någon större skillnad. Tvärtom skriver den eventuelle statsministern och den lika eventuella finansministern att ”vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”.
Det vittnar inte bara om en förfärlig människosyn. Det är dessutom korkat. Hur ”anställningsbara” arbetslösa än gör sig skapar detta inte ett enda jobb till.
Problemet är inte att arbetslösa inte är anställningsbara nog, utan att det finns för få jobb. Istället för att koncentrera sig på att skapa sådana, vill de lägga skulden för ett strukturellt problem på de enskilda individer som är drabbade av problemet.
Så förutom en försiktigt positiv till inställning till kärnkraft, vapenexport till diktaturer och profit inom välfärden kan vi alltså lägga en önskan att bli bättre på att skuldbelägga arbetslösa till listan.
Nu undrar jag bara: hur kommer tavlan att se ut?
Skumrask 