Det här är första inlägget i en rad om fackföreningarnas tillstånd och framtid. Jag använder mina egna erfarenheter eftersom jag misstänker att de är typiska.
Jag ställer några grundläggande krav på en fackförening. Två av de viktigare är:
- Att den tillvaratar och försvarar sina medlemmars rättigheter på arbetsplatsen
- Att den agerar som ett kollektiv och är en stark motpart till arbetsgivaren.
Men hur ser det ut i verkligheten? För några år sedan var jag medlem i SKTF. Förbundet heter sedan en tid tillbaka ”Vision” och har följande slogan:
Vision är ett fackförbund och i fokus för allt står du och dina visioner.
Jag ska inte gå in på några detaljer, men min dåvarande arbetsplats var högst dysfunktionell. Eftersom nästa alla hade projektanställningar var det mycket lågt i tak. Folk vågade helt enkelt inte säga vad de tyckte av rädsla för att inte få nya uppdrag. Vi hade dessutom en chef som enligt hela arbetsgruppen och flera samarbetspartners inte fungerade.
Den fackliga anslutningen var låg. Vi kontaktade därför SKTF för att organisera oss. Deras representant försäkrade oss om att SKTF var en mycket militant fackförening som cheferna i det närmaste var rädda för. Vi skulle bland annat få hjälp att hålla ordentliga möten och skriva seriösa protokoll där vi kunde föra fram synpunkter på de missförhållanden vi menade rådde. Ett ombud som var expert på just möten och protokoll skulle närvara nästa gång.
När ombudet väl anländer till mötet är det i armkrok med vår personalchef. Vi tar dock ingen större notis av det då, utan genomför mötet och för fram vår kritik. Jag för själv protokoll och lämnar sedan över det till ombudet som var satt att hjälpa oss.
Några dagar sedan får jag tillbaka protokollet. Det var då ”justerat” av ombudet i samråd med vår närmaste chef. Allt som kunde uppfattas som kritik var struket. Jag ber ombudet om en förklaring, men får ingen. Hon svarar över huvud taget inte. Jag hör av mig till ombudet som värvat oss och det enda hon har att säga är att det är ”en svår balansgång” att skriva protokoll.
Vi fortsätter dock att föra fram vår kritik. Efter en tid sluta vår närmaste chef. Tyvärr får dock även två av mina medarbetare sluta. I ett av fallen hävdar en av våra chefer att den direkta anledningen är en för kritisk inställning till ledningen. En annan chef hävdar att ingen av oss som varit öppet kritiska kunde räkna med någon karriär inom organisationen.
När jag berättar det för ombudet som värvat oss och frågar hur SKTF tänker agerar är hennes enda svar att ”det kan vara klokt att vänta med att föra fram kritik till man har fast anställning”. Jag hör av mig till andra representanter för SKTF men möts av ett kompakt ointresse.
När jag tar upp saken med min högste chef tycker till och med han att det är märkligt att facket inte agerar. Han beklagar att det inte finns någon stark facklig motpart på arbetsplatsen eftersom det troligen skulle göra verksamheten mycket bättre.
För mig var det uppenbart att relationen till de chefer som ombuden träffade regelbundet, åt lunch med, gick på kurser med, var viktigare är relationen till oss medlemmar som de träffade vid något enstaka tillfälle.
Efter detta, och några andra liknande incidenter, lämnade jag och flera andra anställda frivilligt verksamheten.
Samtidigt som allt detta händer dyker ett påkostat kampanjmaterial från SKTF upp i mitt postfack. Det har rubriken ”Låt inte jobbet tysta mun”.
Fortsättning följer i morgon. Då tänkte jag ta upp det här med att agera kollektivt. Bidra gärna med dina egna erfarenheter.
Skumrask 