Förbudet mot heroin blir allt mer frånsprunget av verkligheten. Inget blir bättre av att lappa och laga narkotikalagstiftningen. Det är dags att ta drogpolitiken in i den samtid där medborgaren är betrodd med makt över sin egen vardag.
Det går bra för den illegala försäljningen av heroin. Narkotikakartellernas siffror under andra kvartalet i år steg med 3,5 procent jämfört med i fjol, räknat i rent heroin.
Samtidigt oroar sig Carl B Hamilton (FP) för att langarna inte hänger med i utvecklingen. På DN Debatt (18/7) argumenterar han för att langarna också måste kunna erbjuda hemkörning av varor.
”Förbudet bygger på att medborgarna accepterar förbudet”, skriver Hamilton, och tycks bortse från att anledningen till att han överhuvudtaget föreslår hemkörning beror just på att förbudet i praktiken redan är uppluckrat.
Medborgarna har för länge sedan övergett tanken på skumma langare som ensam aktör kan förse dem med opiater. Sedan år 2008 är det hyfsat smärtfritt att importera knark för privatbruk inom EU.
Dessutom tar vi med oss hem från utlandsresan. Organiserade dagsturer över gränserna, till Tyskland och Danmark, är inte någon nyhet för svensken.
Med detta sagt, visst har förbudet fyllt en funktion i Sverige. Det tillkom under tidigt 1900-tal för att få ordning på det utbredda och destruktiva knarkandet.
Sedan dess har de hälsofrämjande aspekterna ställts mot människors frihet att själva avgöra hur de bäst vill berusa sig. Kunskap om heroinets baksidor, liksom preventiva åtgärder, tillhör numera vardagen. Dessutom påbjuder EU:s öppna gränser fri handel mellan medlemsländerna. Tillgången, liksom efterfrågan, är stor.
Detta sammantaget gör att vi inte kan tala om något förbud längre.
När langarna mäter själva uppger en majoritet att de är nöjda med deras service, till skillnad från Carl B Hamilton. Det är tillgängligheten och sortimentet som tilltalar kunderna. Och varför inte i dagsläget nöja sig med det?
Om de övriga beställer på nätet eller tar med sig för privat bruk från grannländerna, så kan det väl få vara så utan att langarna ska jaga fler potentiella kunder vid dörren och konkurrera ut privata alternativ i förbudets namn?
Hemkörning av heroin till dörren är varken att hänga med eller att förvalta den narkotikapolitiska uppgiften på bästa sätt.
Det som behövs är en ordentlig översyn av det narkotikapolitiska läget i landet, där verkligheten och de nya handelssätten står i centrum. Staten har fortfarande ett ansvar för att den övergång som vi befinner oss i nu inte på sikt får oväntade dramatiska konsekvenser, inte minst hos den yngre generationen. Dessutom behöver den illegala smugglingen som sker vid gränserna bemötas.
Vad vi däremot inte behöver är ett lappande och lagande av en påbörjad uppluckring av förbudet som kräver att vi backar flera år i tiden och omformulerar möjligheterna med rörligheten inom EU.
Det är hög tid att även de mest konservativa förbudsförespråkarna tar intryck av de senaste årens utveckling med distans- och gränshandel och inser att förbudsdrömmen faktiskt inte utgör mer än en dröm.
Skumrask 