En ”undersökning” ”visar” att unga inte bryr sig så mycket om demokrati. Många har reagerat på detta. En av dem är demokratiminister Birgitta Ohlsson, som själv gjort karriär på att vara ung, arg och engagerad mot orättvisor. Åtminstone så länge det inte har med klass att göra.
Birgitta Ohlsson är dock inte särskilt orolig. Forum för levande historia gör ju demokratiinsatser i skolorna. Synd. Det borde hon vara.
Är det konstigt att någon efterlyser ”en stark ledare”, när politiker och media fokuserar på just personer istället för politiken personerna företräder? När diverse charlataner som retorik– och kroppsspråksexperter får breda ut sig om hur någon sagt något istället för vad som sagts? När förtroendet för partiledarna verkar vara viktigare än den politik respektive parti driver?
Är det konstigt att någon vill sälja sin röst när valrörelsen för femtielfte gången handlar om kortsiktiga plånboksfrågor? Om politik reduceras till en tillfällig hundring mer eller mindre i plånboken – för alla utom de fattigaste och de allra rikaste – är det då konstig att någon kan tänka sig att ta den hundringen på en gång och sedan slippa spektaklet?
Det kanske är ”demokratin” det är fel på. Inte ungdomarna.
Skumrask 