Ofrivillig fars, frivillig tragedi

Hanne Kjöller både sammanfattar och kritiserar kapitalismen i DN.

Det finns bara två sätt att försörja sig. Antingen genom eget arbete eller genom andras. Jag ser gärna en modell där den som inte kan försörja sig genom eget arbete ges möjlighet att försörja sig genom andras. Men inte en där den som – av det ena eller andra skälet – inte vill försörja sig själv tar sig rätten att försörja sig på andras.

Inte lika kraftfullt som Göran Hägglund härom sommaren. Men ändå.

Men låt oss strunta i den ofrivilliga komiken och ta itu med den frivilliga tragiken. Kjöllers resonemang bygger på myten om att det finns en massa människor som ”inte vill arbeta”.

Finns det överhuvudtaget folk som inte vill arbeta? Eller är det en myt i stil med att det finns en massa människor som ”fuskar med bidrag”.

Och vad menas egentligen? Betyder det att det finns folk som inte vill arbeta oavsett hur arbetet ser ut? Eller att det finns folk som inte kan tänka sig ta vad som helst under vilka omständigheter som helst?

Vad vi däremot vet är att det idag uppenbarligen inte finns arbete till alla. Istället för att behandla det som ett strukturellt problem och exempelvis sänka arbetstiden så att fler kan dela på de jobb som trots allt finns, smutskastas och trakasseras de som hamnat utanför genom försämrade villkor i kombination med mytbildning om ”fusk” och ”ovilja”.

Allt för att kunna genomdriva den politiska agenda som ur ett större perspektiv handlar om att ta från de som har lite för att ge till dem som har mycket.