Jag kommer alltså att hålla ett litet anförande på Vår makt i Malmö idag. För dig som inte kan komma dit lägger jag upp mitt, i ärlighetens namn oredigerade, manus här.
Inga nyheter för dig som brukar läsa vad jag skriver…
Del I – STATENS MORAL
Jag tänker prata om arbetsmoral. Är dock inte helt säker på om ”moral” är rätt ord. Vi kan för enkelhetens skull kalla det ”syn på arbete”. Jag tänker ta upp tre olika perspektiv, nämligen statens, kapitalets och arbetarklassens. I sista fallet hoppas jag att ni kan hjälpa mig på traven.
Jag har hyfsad koll på hur staten och kapitalet ser på arbete. Däremot är det en öppen fråga hur vi som arbetar, kanske inte bara ser på arbete, utan bör se på arbete.
Vad ska vi ha för arbetsmoral? Hur förhåller den sig till statens och kapitalets motsvarigheter?
Någon som vet hur länge vi haft åtta timmars arbetsdag? Sedan 1920, alltså i nittio år. Innan dess sänktes arbetstiden med jämna mellanrum. Arbetstidsförkortning har med tiden blivit en stendöd politisk fråga. Till och med inom stora delar av arbetarrörelsen. Trots att produktionen hela tiden blir effektivare är det numera så mycket, inte lite, arbete som gäller. Särskilt för borgerligheten.
Ganska snart efter valsegern för åtta år sedan började Alliansen hårdlansera sin variant av den så kallade arbetslinjen. Det handlar, som ni alla vet, om att så många människor som möjligt ska sysselsättas.
Märk väl att det handlar om sysselsättning, inte nödvändigtvis arbete. Det har inte skapats särskilt många nya jobb under de senaste mandatperioderna. Däremot har betydligt fler tvingats att aktivt söka befintliga jobben. Människor som tidigare varit sjukskrivna till exempel.
Arbetslinjen har överhuvudtaget ganska lite med arbete att göra. Ur ett större perspektiv handlar det om omfördela resurser, från de som har lite till de som har mycket.
Inte nog med det. Arbetslinjen har bland annat följande effekter, som delvis också hänger ihop:
(1) Den sänker lönerna
När fler konkurrerar om de få jobb som finns behöver inte arbetsgivarna erbjuda anständiga löner. Tvärtom. Det finns alltid någon som måste ta jobbet oavsett betalning.
(2)Den håller inflationen nere
Inom nationalekonomin är ”inflationsdämpare” en etablerad benämning på arbetslösa. Ju sämre ersättning, desto mindre har en arbetslös råd att konsumera. Detta administreras politiskt genom att exempelvis ge arbetslösa och sjuka socialbidrag istället för a-kassa och sjukpenning.
(3) Den möjliggör skattesänkningar
Det är exempelvis billigare att betala ut socialbidrag än sjukkassa. Allra billigast är det förstås att inte betala någon ersättning alls. Någon som varit arbetslös eller sjukskriven länge får ju inte automatisk socialbidrag när hon utförsäkras från andra system. Den som äger sitt boende, har en bil, andra tillgångar, en sambo eller make med inkomster kan glömma så kallat ”ekonomiskt bistånd”
Men vad händer då med alla arbetslösa som tvingas tävla om jobb som inte existerar? Jo, det gamla vanliga. Arbetslösheten behandlas som ett fel hos arbetslösa individer istället för som ett fel hos samhället.
Den arbetslöse skuldbeläggs och anklagas för att ha för dåligt CV, bristfälliga kunskaper eller till och med för att vara lat. Det var inte länge sedan som dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin misstänkte att bidragstagare satt hemma och spelade tevespel.
I de mest absurda fallen, vilket jag återkommer till, anklagas han eller hon för att ha ”fel inställning”. Som om ”rätt inställning” skulle skapa fler arbetstillfällen.
För att rättfärdiga hetsjakten mot arbetslösa har regeringen bland annat använts sig av rapporter från den så kallade FUT-Delegationen, alltså delegationen mot felaktiga utbetalningar.
I delegationen ingår företrädare från bland annat arbetsförmedlingen, csn och försäkringskassan. Deras uppdraget var att ”mäta omfattningen av felaktiga utbetalningar”. Märk väl, felaktiga utbetalningar.
Hur många fall tror ni att de har hittat där någon fått för lite pengar eller där någon inte fått några pengar alls trots att hon eller han varit berättigad? Svaret är noll. De letade uteslutande efter fall där de menar att för mycket betalats ut.
Fut-delegationen har anklagats både för att ha använt felaktiga metoder, för att använda rena gissningar och för att ha saltat sina siffror. Trots detta har de lyckats skapa en myt om att det fuskas rejält med bidrag, sjukkassa och så vidare. En myt som regeringen använder för att sätta ännu hårdare åt sjuka och arbetslösa.
Arbetslinjens ideologiska och ”vetenskapliga” grund hittar vi bland annat hos årets nobelpristagare i ekonomi. En av deras slutsatser är att hög ersättning till arbetslösa leder till högre arbetslöshet och längre söktider. Och då givetvis det omvända, att låg ersättning leder till låg arbetslöshet.
Det påminner om industrialismens framväxt. Dåtidens kapitalister behövde arbetskraft, men ingen ville arbete. De behövde nämligen inte eftersom de kunde leva av att exempelvis odla sin egen mat. Så kapitalisterna var tvungna att bränna ner gårdarna för att tvinga folk till fabrikerna.
Det hjälpte dock inte. Många föredrog i stort sett precis vad fan som helst, som kriminalitet och tiggeri, framför taskiga löner och usla förhållanden på fabriken.
I Grundrisse beskriver Marx dilemmat såhär:
”De måste tvingas till arbete under kapitalistiska förhållanden. De egendomslösa är mer benägna att bli luffare, rånare och tiggare än arbetare.”
Nästa steg blev därför att införa stenhårda lagar mot lösdriveri med bland annat tortyr på straffskalan.
Den strategin skiljer sig egentligen inte så mycket från arbetslinjen. Det rör sig om en gradskillnad inte en artskillnad. Det handlar om att tvinga dem som har det sämst. Om att inte ge dem något som helst val.
Den här gången är det dock inte till några fabriker som folk tvingas. Det är till arbetsmarknadsåtgärder. Så om jag något bryskt skulle sammanfatta statens arbetsmoral skulle det bli:
Alla ska stå till arbetsmarknadens förfogande, men alla ska inte jobba. De som inte jobbar ska ha det tillräckligt dåligt, så de inte sluta står till arbetsmarknadens förfogande.
Skumrask 