Sociala medier: krämarnas uttåg

Henrik Berggren skriver tänkvärt om avsaknaden av redaktörer inom sociala medier och –  i allt större utsträckning – även inom gammelmedia.

Men det som kan vara är ett problem när det gäller exempelvis böcker och tidningar tycker jag bara är en fördel när det gäller nätet

Här förlorar vi ingenting på att det saknas redaktörer. Vi vinner något. Det behöver inte ta mer än 20 minuter från en idé till att du läser den färdiga texten (ytterligare två minuter senare har du kommenterat den och därmed blivit medförfattare till ett delvis nytt verk, men den historien tar vi någon annan gång).

Redaktörer, producenter, dramaturger och filmkonsulenter i all ära, men ibland är det så jävla skönt att slippa dem här. Att inte ha någon tycker något om det jag tycker innan läsaren läser.

Visst, det kanske blir mindre genomtänkt, sämre formulerat och illa stavat. Ibland får texten vilken illiterat skojare som helst att framstå som Verner von Heidenstam. Men de är samtidigt ocensurerat, ofiltrerat och oförvanskat.

Det kommer förhoppningsvis alltid att finnas medier med redaktörer men det finns numera som tur är också medier utan.

Men det är faktiskt något jag saknar ännu mindre än redaktörer. Marknadsavdelningen. Jag behöver inte ta hänsyn till om ett företag tycker att mina texter ”signalerar sunda värderingar” eller att den ena eller andra annonsören inte vill ”förknippas med mina åsikter” eller att ytterligare någon ”faktiskt trodde att det här var en sporttidning”.

Är det någon som kan förklara varför det heter annonssäljare förresten. De säljer ju inte annonser utan tidningens eller teveprogrammets målgrupp till annonsörerna. Eventuellt ett gäng överåriga hipsters som gillar att testa gränser – men på ett fräscht sätt – och som säkert har potentialen att bli early adopters av ett nytt snabbkaffe med den fantastiska uspen anti-oxidanter.

Så jag flyter numera runt helt oredigerad i cyberrymden medan min ”målgrupp” dricker vilket jävla kaffe de nu känner för.

Mer på samma tema…