I helgen beslutade även Miljöpartiet att driva frågan om arbetstidsförkortning. Precis som hos Vänsterpartiet körde medlemmarna över partiledningen. MP nöjer sig dock med 35 timmar.
I Danmark tycker motsvarigheten till oppositionen tvärtom. De vill att danskarna ska vara ännu mer på jobbet än nu. Visserligen bara en timme. Från 37 till 38 timmar i veckan.
Sydsvenskan vill gärna se den här 12 minuter längre arbetsdagen som ett sätt att rädda välfärden. Men det förutsätter ju bland anat att skatterna inte sänks. Dessutom är det inte särskilt svårt att räkna ut vem som tjänar allra mest på att vi jobbar mer.
Det riktigt intressanta med arbetstidsförkortning är dock inte vad som sker på arbetet utan vad som sker när vi inte är där. Det handlar ju trots allt inte om att arbeta mindre, utan om att vara mindre arbetare.
Vad skulle hända under den tid som frigjordes? Om Vänsterpartiet fick bestämma skulle det handla om tio timmar i veckan, alltså mer än en hel arbetsdag.
Vad skulle du göra själv? Återuppta en gammal hobby? Uppfinna något? Spendera mer tid tillsammans med barnen? Engagera dig i en förening? Jobba med något annat än ditt jobb? Idrotta? Renovera huset? Se film? Resa? Bara ligga framför teven och slappa. Fast längre. Möjligheterna är oändliga.
Skulle vi komma mer utvilade och peppade till jobbet? Reproduktion är ju som bekant också en form av arbete. Skulle vi arbeta effektivare om vi var lediga längre?
Det kanske till och med är så att näringslivet skulle tjäna mest på en arbetstidsförkortning. Det finns ju en hel del jobb det går att sköta utmärkt på mindre än åtta timmar om dagen.
Nu väntar både jag och Sydsvenskan på vad Sossarna har att säga. De tycker att Socialdemokratiska ledighetspartiet är ”en riktigt usel idé”. Jag tycker det låter fantastiskt. Eller ännu hellre, Arbetarpartiet mot arbete.
Skumrask 