I helgen knuffades Lars Ohly ett pyttelitet steg åt helt rätt håll. Vänsterpartiet kommer i fortsättningen att driva kravet på sex timmars arbetsdag. Det var verkligen på tiden. Denna viktiga men samtidigt stendöda fråga kommer alltså tillbaka som en zombie för att äta arbetslinjens förespråkare levande.
Ok, jag överdriver. Kravet bär inte det klasslösa samhället i sitt sköte. Det är ärligt talat ganska anspråkslöst. Men jag är ändå glad att någon problematiserar det faktum att vi haft åtta timmars arbetsdag i snart hundra år medan produktiviteten ökat mångfalt.
Vem som cashat in på det? You do the math. Det är inte de som stämplar in åtta och ut halv fem i alla fall. Så mycket är säkert.
Göran Hägglund, en av de få politiker som det finns någon poäng med att följa på Twitter, var inte sen att gratulera:
Mesigt Vänsterpartiet! Minskad arbetstid med 25% o bibehållen lön. Bah! Varför inte 2 timmars arbetstid o dubbel lön?
Jag håller såklart med honom. Och det är inte första gången han är helt rätt ute. Läs det här raderna av Jack London också Göran så kanske alla bitarna faller på plats:
”Let us not destroy those wonderful machines that produce efficiently and cheaply. Let us control them. Let us profit by their efficiency and cheapness. Let us run them for ourselves. That, gentlemen, is socialism…”
Skumrask 