Eric Erfors är glad för Lars Ohly. Han kallar honom ”vänsterspöke” och Vänsterpartiet för ett extremt socialistiskt parti delvis bestående av hardcore-kommnuister. Det låter ju spännande.
Men vad är det som gör Eric Erfors så glad? Jag har identifierat tre glädjeämnen:
(1) Ohly ”vägrar att fjäska för den urbana medelklassen”, alltså de som tjänar mellan 20ooo och 32000 i månaden. Han vill istället höja deras skatter.
Det är ju jag! Go for it, Lars. Jag betalar gärna mer i skatt. Mycket mer. 40% i inkomstskatt hade varit helt ok. Jag är glad att du inte ”fjäskar” för mig genom att ge mig lite mer i plånboken på andras bekostnad.
(2) Ohly leder ”ett socialistiskt parti som sätter en heder i att ständigt attackera den globala kapitalismen”.
Trots att Erfors faktiskt nämner finanskrisen i nästa mening tycker han alltså att det är extremt, kanske till och med ”hardcore-kommunistiskt”, att kritisera den globala kapitalismen. Till skillnad från att prisa den förmodar jag, vilket anses som en neutral åsikt vilket i sin tur säger det mesta om hur snedvriden debatten är.
(3) I Vänsterpartiets program står det att ”kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.”
Jag vet inte om Erfors försökt åka tåg i vinter. Men jag inbillar mig att det sett annorlunda ut om syftet med SJs verksamhet var att transportera människor och gods från en plats till en annan istället för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag inbillar mig att det ser likadant ut beträffande det mesta annat gemensamt vi har sålt ut för jordnötter så att folk kan tjäna pengar på det.
Men på en punkt måste jag ge Erfors rätt. Ohlys politik har haft dåligt genomslag. Men vem vet, kanske det här är vändningen. Jag har exempelvis varit ganska skeptisk mot Ohly och hans parti innan. Men nu fick jag mig en rejäl tankeställare.
Skumrask 