Awaydays

6

Tycker du att en blandning av Fotbollsfabriken och Farväl Falkenberg låter som en skön mix? I såna fall kommer du att älska Awaydays. Vid en första anblick kanske filmen framstår som ännu en i raden av  huliganrullar. Men männen i vindjackor, Lois jeans, Fred Perry och Adidas Forest Hills som slåss till tonerna av Cure, Ultravox, Joy Division, Magazine, Cabaret Voltaire och The Jam är bara en stilig kuliss. Det verkliga dramat är en bedövande vacker, men samtidigt oerhört tragisk och destruktiv kärlekshistoria.

Den uttråkade socialturisten Carty träffar en våldsamme och karismatiske Elvis som inget högre önskar än att få vara en uttråkad konstskoledropout någon helt annanstans än i hålan Birkenhead. Det är Tatcherregimens första år och Elvis förfall är en utmärkt metafor för det brittiska samhällets gradvisa degenerering. Hans olyckliga kärlek ackompanjeras av massarbetslöshet, Falklandskrig och all möjlig skit som Maggie bjussade arbetarklassen på.

Det är verkligen ”grim up north”. Fotbollslagen i bakgrunden är inte Chelsea eller Man Utd utan Tranmere Rovers, Crewe Alexandra och Halifax Town. Men Elvis bryr sig inte. Han tycker minst lika mycket om att sitta vid hamninloppet och drömma att han vore ombord på någon av lastfartygen på väg långt, långt bort som att nita nån snubbe från Doncaster.

Awaydays är filmen för dig som någon gång stått på en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena och sett dit värdelösa jävla lag tappa konceptet för tusende gången. Som letat efter kärlek på helt fel ställen och längtat bort. I stort sett vart fan som helst.