Den svenska folksjälen

Astrid-Lindgren-Land

 

Så var det dags för en kurs igen. Ämnet för dagen är den svenska folksjälen. Ingen har fångat denna lika träffsäkert som Astrid Lindgren. Hade det inte varit för att samhället förändrats en del sedan den där gången för länge, länge sedan i mörkaste Småland skulle hennes folkära figurer fortfarande fungera som mer eller mindre arketypiska exempel på hur vi svenskar är. 

 

Men oroa dig inte. Högdalen Business School har letat upp de små liven för att se hur de mår idag…

 

Evil i Hallonbergen har DAMP. Det är hans föräldrar väldigt glada för. Innan de fick reda på att Evil har DAMP trodde de att Evils något asociala beteenden var deras fel. Eller samhällets. Nu vet de att Evil har en ärftlig hjärnskada som av en märklig slump särskilt drabbar fattiga barn som haft en intellektuellt sett torftig uppväxt i förorter utan fritidsgårdar. Som tur är finns det bot. När Evil gjort för många hyss får han amfetamin av barnpsykologen. Det gör att Evil nästan verkar normal så när som på lite tics. Hans annars så rastlösa motorik blir plötsligt synnerligen metodisk, och Evil kan tillbringa timmar i snickarboa med att skruva isär radioapparater i jättesmå delar eller sortera pappas porrtidningar i kronologisk ordning. Han kommer antagligen att bli användbar inom produktionen när han blir lite äldre. Själv bryr han sig inte. Vilken skit som helst får duga. Fotvårdsbiträde, plåtslagare, väktare, busschaufför, snabbköpskassörska. 

 

Men sånt förstår inte Bröderna Limhjärna. De brukade leka med Evil förut, men eftersom de hade så svårt att hålla fingrarna från Evils välsorterade medicinskåp får de inte göra det länge. Jonathan och Sniffarn har ingen pappa. De träffar faktiskt inte särskilt många vuxna karlar överhuvudtaget. Åtminstone inte sedan närpolisstationen i Skärholmen Centrum stängde. Därför förstår inte Jonathan och Sniffarn att de måste bli vuxna, klippa sig och börja göra rätt för sig. Så Sniffarn boffar hellre krom än går till skolan och Jonathan får hellre kuken fastspikad i en brinnande soptunna än går till jobbet. Jonathan och Sniffarn har en väldigt skev verklighetsuppfattning. Det beror bland annat på det starka lösningsmedel som finns i sprayburkar och att de får all sin samhällsinformation från Playboychannel och de högar av reklam som svämmar över hallgolvet. Så på nätterna springer de runt och klottrar och jagar drake i tunnelbanegrottan och på dagarna sover de ruset av sig. Jonathan bland pizzakartongerna framför teven och Sniffarn lutad mot sin skolbänk. Ett tag trodde skolsyster att Sniffarn led av någon allvarlig sjukdom. Det visade sig att han bara tände av. Det egentligen bara en sak som skulle kunna hjälpa bröderna ur sin miserabla livsstil. Varsin personlig coach på Arbetsförmedlingen. 

 

Nåja, riktigt så illa ska det väl inte behöva sluta. Titta bara på Aset på taket, en fet medelålders uteliggare. Hans bästa kompis heter Lillebror och är elva år gammal. Lillebror får inte berätta om Aset för sina föräldrar för Aset gillar inte föräldrar för föräldrar brukar ringa snuten när de får höra talas om Aset. Man kan lätt förledas att tro att Aset ligger samhället till last på en massa olika sätt. Men det stämmer inte riktigt. Det har faktiskt skapats en del arbetstillfällen kring Asets förehavanden. Sociala myndigheten har exempelvis en och en halv tjänst tillsatt för att kunna följa upp Asets sorglösa vandring mellan traktens mellanstadieskolor. Detta övergår självklart Asets högst begränsade förstånd. Han är lyckligt ovetande om att han drar sitt lilla strå till stacken trots att han är en lagom tjock manlig förebild i sina bästa år. 

 

Lagom tjock har tidigare ansetts vara ett positivt karaktärsdrag. Men saker och ting har förändrats under de tretton år då Bullarna i Svullebyn stått på jäsning. Ingen kostcirkel i världen tycks kunna hejda deras smått desperata bejakande av tyngdlagen. Bullarnas progressiva midjemått utgör en tickande kostnadsbomb. När de blir äldre kommer de inte kunna bidra till Svullebyns försörjning utan istället ligga hemma i oilka gastronomirelaterade sjukdomar medan omsorgstaxametern snurrar som Jack Vegas automaterna på Svullebyns pizzeria. De vuxna i Svullebyn inser det ohållbara i detta scenario och försöker därför med alla till buds stående medel dölja de faktum att hamburgare är godare än minestronesoppa med ostsmörgås, att chips är godare än knäckebröd, att ketchupen är det enda som smakar något i skolbespisningen samt att skolgymnastik är en mycket sofistikerad form av barnmisshandel. Men bullarna hör inte de vuxnas silkeslena dietistprosa. De har följt med den snälle farbron Jan Björklund till skogen för att smaka på hans cheeseburgare. 

 

Madiqbal är barnarbetare. Hon går upp halv sju varje morgon, äter frukost enligt arbetsgivarens noggranna anvisningar för att sedan marscera iväg till den arbetsplats som i dagligt tal kallas ”skolan”. Där tillbringar hon åtta timmar för att sedan gå hem och fortsätta det övertidsarbete som i dagligt tal kallas ”läxläsning”. Så ser den bistra verkligheten ut för Madiqbal och hennes klasskamrater. Dag in och dag ut från första klass till sista ring. 

– Pilutta dig Madiqbal, utbrister lillasyster Flisafett som är ordförande i Unga Aktiesparare. Tänk på barnen i Pakistan. 

– Ja, Flisafett. Dom har syslöjd hela dagarna. Det kan inte vara så roligt i längden. 

– Vi lever i ett fritt land, Madiqbal. Därför har barnen det bäst här. 

– Inte ryska horor, Flisafett. Dom har det bäst där dom är. 

– Tro fan det, hojtar Flisafett. Det är ett helvete att vara entreprenör i det här jävla kommunistlandet.

 

För Hippie Långstrunt är däremot ingenting relativt, utan fullkomligt glasklart. Hippie ljuger nämligen väldigt mycket. Bland annat påstår hon att hennes pappa är sjörövarkung och bor på en ö i Söderhavet. I själva verket sitter han inlåst på obestämd tid på Säters fasta paviljong. Hippie är jättestark. Det har hon blivit av att brottas med pappa. Hippie har dessutom en kappsäck full med guldpengar som hon fått i skadestånd, eftersom brottningsmatcherna mot pappa sjörövarkonung rönt ett visst juridiskt intresse. Pengarna spenderar hon glatt på sina favoritintressen som musik och sport. Det räcker till massor av neonoranga televerksbyxor, kroppstighta toppar med stjärnor och planeter, vicks, poppers, GHB, ryssfemmor, ecstasy och halva året på fullmoonparties i Thailand.

 

 

 

Dela på Facebook