Någon gång i början av nittiotalet sitter Moritz von Oswald och Mark Ernestus och lyssnar på reggae i fikarummet på skivaffären Hardwax i Berlin. De blir så medtagna att de bestämmer sig för att sluta göra billiga Jeff Mills plagiat och i stället sno de bästa elementen från musiken som strömmar ur högtalarna.
De börjar hitta formen på sista Basic Channel 12:an Phylyps Trak II och fulländar den med Maurizios M5, en skiva som alla som sysslar med någonting liknande måste förhålla sig till. En skiva som fått mig att åka till Berlin så många gånger att jag tappat räkningen för länge sen.
Ungefär samtidigt gör Robert Hood något liknande i Detroit, Wolfgang ”Mike Ink” Voigts karriär når sin höjdpunkt med Studio 1 serien och Mark och Moritz hittar poeten Tikiman och inleder ett samarbete som skulle visa sig både långvarigt och sällsynt stilbildande.
Resten är historia som det brukar heta. Oavsett om du kallar det dubtechno, tysk reggae, deep house eller afro-germansk folkmusik fortsätter det att produceras fantastisk musik i samma stil runt om i världen. Inte nog med det. Det finns ett annat sympatiskt element. Kulturen kring musiken har alltid varit extremt inkluderande och tillåtande. Du kan tycka, se ut, vara och bete dig i stort sett precis hur du vill. Alla får vara med. Det finns ingen dresscode. Inga vipköer. Inga hemliga ritualer. Inga godtyckliga hierarkier.
Klubbarna där musiken spelas byggs helt och hållet kring musiken. De ligger gärna i övergivna industrifastigheter som det finns hur många som helst av i exempelvis östra delarna av Berlin. De har de bästa ljudsystem som går att få för pengar och en pliktskyldig bar i ena hörnan. Alla som får plats är välkomna att tränga ihop sig. Det är under de här förutsättningarna musiken ska avnjutas. Som direktdemokratisk baskultur.
Det funkar inte att ta den ur sitt sammanhang. Det går inte att köpa själ. Här följer ett talande exempel. När jag spelade skivor på anrika Kafé 44 i Stockholm för några år sedan kom en crustpunkare fram och bad mig stänga av ”den kommersiella skitmusiken”. Det hjälpte inte att jag berättade att skivan bara var pressad i 500 exemplar och helt saknade avsändare. Hon tyckte det lät kommersiellt helt enkelt. Som något som spelas på en reklambyrå strax innan deadline. Jag skrattade åt henne och hävdade bestämt att musiken och kulturen var rena rama socialistiska baktaktsutopin.
Men kanske var hon synsk. Kort efteråt uppstod nämligen en sorts gisslansituation. Minimalistisk techno blev plötsligt trendigt och massor av stockholmsetablissemang flög in DJ:s från Berlin och Detroit.
Den goda nyheten var att det gick att uppleva riktigt bra spelningar på hemmaplan. Eller förlåt, de kunde varit bra. Om inte ljudet varit så dåligt, volymen så låg, klubbarna så människofientliga och en majoritet av publiken helt ointresserad av musiken.
Den dåliga nyheten var att du fick allt som är sjukt med Stockholm på köpet. Ölsponsrade företagsevent i hotellobbies. Meningslösa kändisar som glider förbi onödiga köer. Stureplan. Hemliga gästlistor. Dr Alban. Slutna medlemskap. Skitnödiga typer som tror att de befinner sig i världens mittpunkt men är för nervösa för att titta efter.
I de mest extrema fallen var du tvungen att känna någon av dem för att överhuvudtaget få komma in. Om du av någon mystisk anledning ändå blev insläppt var det bara för att finna musiken du älskar stulen. Avsexualiserad. Liberal. Reifierad. Förvandlad till muzak på firmafesten hos ett fake-indie-klädmärke i ett nyrenoverat penthouse på Södermalm.
Missförstå mig inte. Vem som helst som verkligen älskar musiken är välkommen. Men som tur är byter hipsters musiksmak lika ofta som de byter skäggfrisyrer, så hej då och tack för all Red Stripe för den här gången. Ni kommer ändå aldrig att förstå. Jag firar att allt åter är som vanligt, att musiken åter tillhör folket, med att tipsa om vårens tre bästa album.
Luke Hess är tillsammans med Scott ”Deadbeat” Monteith Basic Channels trognaste lärjunge. Light in the dark är en ättling i rakt nedstigande led till Phylyps Trak. Lyssna särskilt på ”Transform” och ”Self Control”. Inga större överraskningar. Definitivt inga besvikelser heller.
Martyn har jag tidigare beskrivit som den perfekta kompromissen mellan södra London och Östra Berlin. Musiken befinner sig i gränslandet mellan dubstep och techno och är klassen bättre än hypade bolagskollegan 2562 som för övrigt kommer till Roskilde i sommar. Lyssna lite extra på ”Vancouver” och ”Right Star”.
DJ Sprinkles – Midtown 120 Blues
Aktivisten och konstnären Terre Thaemlitz har under sitt alter ego DJ Sprinkles släppt något så uppfriskande omodernt som ett konceptalbum. det ska givetvis spelas från början till slut. jag måste ändå lyfta fram det tonsatta manifest som inleder skivan. Det handlar om deep house scenen i New York. Men det kunde lika gärna handlat om vilken annan musikstil på vilken annan plats som helst. Det innehåller allt jag har att säga om kultur och förtjänar att återges i sin helhet:
House isn’t so much a sound as a situation.
There must be a hundred records with voice-overs asking, ”What is house?”
The answer is always some greeting card bullshit about ”life, love, happiness….”
The House Nation likes to pretend clubs are an oasis from suffering
But suffering is in here with us.
If you can get in, that is.
I think of one time in New York when they wouldn’t let me into the Loft,
and I could hear they were actually playing one of my records on the dance floor at that very moment.
I shit you not.
Let’s keep sight of the things you’re trying to momentarily escape from.
After all, it’s that larger context that created the house movement and brought you here.
House is not universal.
House is hyper-specific: East Jersey, Loisaida, West Village, Brooklyn – places that conjure specific beats and sounds. As for the sounds of New York dance floors themselves,
today’s house classics might have gotten worked into a set once in a while,
but the majority of music at every club was major label vocal shit.
I don’t care what anybody tells you.
Besides, New York Deep House may have started out as minimal, mid-tempo instrumentals,
but when distributors began demanding easy selling vocal tracks,
even the label ”Strictly Rhythm” betrayed the promise of it’s own name by churning out strictly vocal after strictly vocal.
Most Europeans still think ”Deep House” means shitty, high energy vocal house.
So what was the New York house sound? House wasn’t so much a sound as a situation.
The majority of DJ’s – DJ’s like myself – were nobody’s in nowhere clubs:
unheard and unpaid.
In the words of Sylvester:
reality was less ”everybody is a star,” and more ”I who have nothing.”
Twenty years later, major distribution gives us Classic House,
the same way soundtracks in Vietnam war films gave us Classic Rock.
The contexts from which the Deep House sound emerged are forgotten:
Sexual and gender crises
Transgendered sex work
Black market hormones
Drug and alcohol addiction,
Loneliness
Racism,
HIV,
ACT-UP,
Thompkins Sq. Park,
Police brutality,
Queer-bashing,
Underpayment,
Unemployment
And censorship
All at 120 beats per minute.
These are the Midtown 120 Blues.
Skumrask 