Jag kan inte skriva längre. Ok, jag har aldrig varit någon Hjalmar Söderberg men ändå kunnat knåpa ihop en rimlig text. Men det formaliserade, linjära och fejkkronologiska skrivandet inom akademin har förstört inte bara glädjen utan faktiskt också förmågan.
Ok, alla envisa klåpare kommer för eller senare till en nivå där de blir tillräckligt bra för att inse att de inte är särskilt bra. Men det här är alltså värre än så. Jag kan inte längre.
Möjligen finns min räddning i botten av det google-hål om Cybernetic Culture Research Unit (aka ravegenerationens frankfurtskola fka The Collapse of Western Civilisation Studies) som jag trillade ner i för en tid sedan. Det började i en gammal text av musikjournalisten Simon Reynolds och mynnade ut i en intervju med Mark Fisher.
Varför jag berättar det här? Jo, förutom att vara sjukligt fascinerande av transcendental filosofi, tid, science fiction och teori-fiktion älskade CCRU också jungle. Inte nog med. De ville göra med text vad jungle gjorde med ljud. Tvära kast, blandning av stilar, fiktiva inslag, hög hastighet och samplingar från filmer som Bladerunner, Apocalypse Now, eller som i ett av spåren i mixen här under, från en gammal dokumentär om nära -döden-upplevelser
Kan det här bli min räddning? Hur skulle det se ut? Fragmentariskt, icke-linjärt, fullt med brottstycken från andra texter, citat och blandning av genrer framfört i mycket hög hastighet? Vad är textens motsvarighet till ett amen-break? ”Hursomhelst”?
Hursomhelst, återkom gärna med vägledning…
STÖD DEN HÄR BLOGGEN (ok, du stöder inte just den här bloggen. Pengarna skänks vidare till intressanta projekt)
Skumrask 