Adam C Jones’ bok ”The New Flesh – Life and Death in the Data Economy” handlar om vad som händer när allt mer i tillvaron styrs av AI, kopplas samman med digitala plattformar, tankas på data och – frivillig och ofrivilligt, medvetet och omedvetet – förvandlas till arbete.
(Men du, stöd författaren på något helt annat sätt än att köpa boken)
Så vad är det nya fläsket för något? För att kunna svara på det behöver vi börja med att reda ut vad det gamla fläsket är.
Kapitalismen har alltid handlat om att förvandla så mycket av tillvaron som möjligt till arbete. Eller om att suga blod som Marx uttrycker det:
”Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och det lever intensivare, ju mera det insuger. ”
Blodet är det värde som det här arbetet – direkt eller indirekt – genererar, alltså frukterna av exempelvis lönearbete, reproduktiva sysslor och konsumtion. Fläsket är vad vampyren sätter sina tänder i. Det gamla fläsket kan vara en kropp, ibland sammankopplad med en maskin på en fabrik, en spis, en skivmaskin eller något annat arbetsredskap. Men det nya fläsket alltså något annat.
Men vad? Vad är det som har hänt de senaste typ 30 åren som eventuellt är nytt eller åtminstone lite annorlunda?
Gränserna mellan olika sorters arbetet har har blivit ännu mer diffus. Det blir allt svårare och mindre meningsfullt att skilja mellan vanligt lönearbete, fritidsaktiviteter, konsumtion och exempelvis det värdeskapande vår framfart på nätet bidrar till vare sig vi vill det eller inte. En annan sak är att passivt arbetet ökar. Den som är uppkopplad tankas oavbrutet på data som genast förvandlas till varor, utan att den uppkopplade nödvändigtvis är medveten, än mindre har någon kontroll över processen
Den här datan används sedan till allt möjligt från att för att rikta reklam, fatta politiska beslut, kartlägga människor till att trimma systemet att bli allt er effektivt när det gäller att generera, suga ut och applicera ny data i en evig loop där maskinerna verkar lite mindre enfaldiga för varje varv. Data som i sig självt alltså är en vara.
Gränserna mellan oss själva och de här maskinerna har också blivit allt mer diffusa och flytande. Det gäller förstås inte alla arbeten. För den som arbetar med sina händer eller utför emotionellt arbete har gränserna mellan kroppen och arbetsredskapen alltid varit diffusa eller till och med icke-existerande.
Men för många andra har relationen förändrats. Några av oss bär numera runt på maskiner oavbrutet. Vi skickar och tar emot signaler, både språkliga och haptiska, som när min smarta klocka brummar till på handen för att berätta att jag fått ett meddelande.
Vi har också fått en allt mer intim och kroppslig relation till våra teknologier. De flesta av oss har inte gått så långt som Steve Mann, som var så hopkopplad och intrasslat i olika tekniska apparater att han blev fysiskt sjuk när han försökte koppla ur. Men nästan. Jones konstaterar att exempelvis en smart telefon kan vara en förlängning av flera av kroppens operativa funktioner som att se, höra, minnas, känna. Den blir som ett nytt organ, med skillnaden det här organet inte bara är vårt eget utan även det omgivande samhällets och en bidragande orsak titl att den privata sfärfen i praktiken har upphävts.
Det är viktigt att komma ihåg att teknologin varken driver eller determinerar den här utvecklingen. ”Teknologi har inget telos i sig själv, den som påstår annorlunda försöker sälja nånting samtidigt som hen gömmer arbetet – den politiska kampen – under”. Teknologi är alltid en produkt av sociala relationer. Kapitalistisk teknologi påför arbete för att den är kapitalistisk, precis som vampyren suger blod för att hen är vampyr.
Enskilda teknologier är heller inte viktiga i sammanhanget. De är bara portar som kan öppnas, stängas och snabbt ersättas av andra portar vid behov. Jones konstaterar att vi kan tappa bort en telefon och genast ersätta den med en ny utan att något väsentligt förändras. Jag har själv åtminstone ett tiotal uppkopplade apparater och ingen av dem är egentligen centrala för själva uppkopplingen, för mina relationer till teknologi eller för det nya fläsket. Då har jag inte räknar de apparater som är kopplade till sakernas internet.
Handen på hjärtat, vet du vilken information ditt smarta kylskåp samlar in om dig? Var den tar vägen? Vem som får den? Var den säljs vidare. Hur den används?
Det viktiga i sammanhanget är just alla de här relationerna till maskiner, portaler och plattformar. Det är dessa som gör det möjligt för oss att producera data och för vampyren att suga blod. Det är all den här datan som vi – medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt, inom ramen för någon anställning eller utanför – producerar som ger upphov till det nya fläsket.
”Det nya fläsket är den kropp som beter sig som den data den skapar”.
All den här datan har gått från att vara en biprodukt till själva kärnan i produktionen. Senkapitalismens viktigaste vara är varken drönare, telefoner, kokain eller tv-serier utan den här datan som vampyren glupskt suger i sig.
På den tiden fläsket fortfarande var gammalt och nätet fortfarande nytt beskrev Michael Hardt och Antinio Negri något de kallade en medialisering, en process där kapitalism, medier och medieteknologier sammanflätades:
”Kapitalet exploaterar i ökande grad hela spektrumet av våra produktiva
förmågor, våra kroppar och våra sinnen, vår förmåga till kommunikation,
vår intelligens och kreativitet, våra affektiva relationer till varandra, och
mycket mer. Livet självt har satts i arbete.”
Det nya fläsket innebär inte bara att livet satts i arbete. Det innebär att livet är arbete.
STÖD DEN HÄR BLOGGEN (ok, du stöder inte just den här bloggen. Pengarna skänks vidare till intressanta projekt)
Skumrask 