Böckerna ovan har två saker gemensamt. Ja, fler än så egentligen. De är alla exempelvis väldigt bra. Men det är främst två andra egenskaper jag tänker på. Den ena är att de alla handlar, helt eller delvis, om tid. Den andra är…
…blunda ett tag och gissa.
Jo, de är alla skrivna av kvinnor. Jag hade kunna lägga till fler böcker till listan, som Judy Wajcmans Pressed for Time: The Acceleration of Life in Digital Capitalism, Nomi Claire Lazars Out of Joint: Power, Crisis, and the Rhetoric of Time och Helga Nowotnys Time: The Modern and Postmodern Experience. Och en sak är säker, det är kvinnor som bryr sig om tid.
Visst skriver män om tid också. Men då handlar det ofta om att på ett ganska okritiskt sätt hävda att allt går fortare. Det handlar om hastighet, ofta ur ett rumsligt perspektiv.
Tid som makt över människors vardag har männen, om de överhuvudtaget reflekterat kring saken, lämnat till kvinnorna att analysera.
Varför? Jag tror jag det finns en ganska enkel förklaring. Kvinnor har lättare att ta till sig tidsliga perspektiv eftersom deras verklighet präglats av just tidsliga reproduktiva sysslor i generation efter generation efter generation.
Sarah Sharma tar den antika agoran, som fortfarande är sinnebilden för en offentlig plats, som exempel. Den var en plats där en minoritet av fria män kunde ägna tid åt politiska diskussioner. Men den här platsen hade inte varit möjlig om det inte vore för den tid som kvinnor och slavar spenderade i oikos, det privata rummet. Och ungefär så har det fungerat sedan dess.
Skumrask 