Igår rapporterade Dagens Nyheter om en trappa på Kungsholmen. Tidigare har hemlösa sovit under trappan, men den har nu försetts med ett staket till en kostnad av 200 000 kronor för att förhindra detta.
Ett klassiskt om än ovanligt kostsamt exempel på hur exkluderande design fungerar. Det finns ett problem, nämligen att människor saknar bostad. Lösningen är dock inte att förse dem med bostäder utan att fösa iväg dem med hjälp av exkluderande design. I det här fallet ett staket, i andra fall piggar, lutande bänkar, sprinklers, högtalare eller blomkrukor.
Exkluderande design är alltså inte lösning på sociala problem utan endast ett sätt att bespara de som inte är drabbade från de som är det. Ett sätt att slippa se fattigdom.
I det här fallet är det dock inte bara själva staketet som är exkluderande. Det finns en exkludering redan i sättet att tala och skriva om de hemlösa. I ingressen skriver DNs reporter om ”de oönskade gästerna” som om detta vore en allmänt vedertagen sanning. Bo Höglund, parkingenjör på Stockholms stad, säger att ”Man vill kunna se och känna sig trygg i området”. De hemlösa är alltså inte bara exkluderade från det relativa skyddet under trappan utan även från ”Man”. Stefan Holmén, närpolischef på Kungsholmen hävdar att ”Den där platsen har varit ökänd i många år”. För vissa kanske. För andra var den det närmaste de kommer ett hem, till Stockholms stad försåg den med ett staket för 200 000.
Skumrask 