Vad gör du när din en gång så lysande idé känns trött och gjord? Skickar ut den i rymden såklart!
Mars One genomförs som ett klassiskt mediaspektakel där varenda moment filmas och dramatiseras och där tittarna får rösta om vem som ska åka. Sponsorpengar och reklamintäkter betalar hela projektet där flera lag tävlar. Till en början väljs tio lag med fyra personer i varje ut. Dessa får genomgå en tioårig utbildning. 200 000 personer har anmält sig och ett drygt tusental, däribland tio svenskar, har gått vidare till nästa omgång. Till sist är det alltså meningen att fyra personer ska skickas på den sju månader långa resan till Mars för att sedan aldrig återvända.
Jag har lika fascinerad och skrämd av Mars One som jag var av Big Brother. Det säger lite väl mycket om både vår samtid och framtid. Några andra som verkar lika inspirerade är Cirkus Karavan som bjuder på en egen version av Mars One, kallat One Way. I sina lokaler i Malmö har de byggt upp en fullskalig modul av en rymdstation och utvecklat ett centrum för rymdforskning. Under flera kvällar i november kommer 30 personer åt gången att utbildas till astronauter och skickas iväg till Mars. Så förutom USA, Ryssland, Kina, Indien och ett holländskt tv-produktionsbolag har nu alltså även Malmö ett eget rymdprojekt.
– Det sägs att filmen Gravity var dyrare än hela Indiens rymdprojekt, berättar Ida Stenman som medverkar i projektet.
Den stora utmaningen för den som vill kolonisera Mars är att skapa en biosfär, alltså ett system där man återanvänder syre, vatten och avfall samt producerar sin egen mat. Hittills har liknande projekt inte ens lyckats på jorden. På Mars är dessutom medeltemperaturen minus 60 grader och planeten plågas av is- och sandstormar som kan pågå i månader.
– Det är ironiskt att människan kämpar för att tygla klimatet på Mars när vi inte ens kan ta hand om klimatet här på jorden, menar Christoffer Remberger som också jobbar med projektet.
Därmed sätter han fingret på både Mars Ones och One Ways relevans. Det är inte omöjligt att vi faktiskt kommer att ställa till det för oss själva här på jorden till den grad att vi måste kolonisera rymden, vare sig vi vill eller inte. Kanske kommer tv-spektaklet Mars One att vara lika passé som Big Brother om några år. Samma sak händer samtidigt i verkligheten, men betydligt värre och mer omfattande än någonsin på tv. Och om det gäller liv eller död är jag ganska säker på att tittaromröstningar inte kommer att avgöra vilka som får åka. Eller vänta förresten, de som har råd att köpa sig före varje kö kommer ju att behöva en arbetarklass om de vill upprätthålla något som kan liknas vid välstånd. Så det är inte omöjligt att Mars One kan fylla en funktion där.
Men vi behöver inte gå så långt som att spekulera om framtiden för att förstå varför tanken på Mars One skapar sådana obehagskänslor. Medan nederländare som uppenbarligen har alldeles för mycket pengar försöker skicka ett antal narcissister till Mars pågår ett liknande projekt. Det är inte ett dugg kul och de som deltar gör det inte för att bli kändisar utan för att de inte har något val. Även detta projekt visas dock på tv då och då. Det kallas ”Schengen” och den som förlorar blir inte bara utan resa utan drunknar i värsta fall i Medelhavet under förfärliga omständigheter.
Ur Arbetaren #45 2014
Skumrask 