Jag skrev filmmanus för några år sedan. Det har förstört alla mina filmupplevelser för all framtid. När film blir riktigt bra rycks jag aldrig med eller förlorar mig i det som skildras. Jag trycker på paus och funderar över hur scenen ser ut i manus. Inte blir saken bättre av att väldigt många manus går att ladda ned från nätet som facit.
Filmmanus är extremt formaliserade. De delas in i tre akter. I en 90 minuter lång film, vilket många filmer råkar vara, är första akten 20, andra 50 och tredje 20 minuter lång. I första akten presenteras karaktärerna och förutsättningarna för historien och
i minut 17, vilket det går att ställa klockan efter, händer det något som sätter igång själva handlingen. En sida i ett filmmanus motsvarar en minut i en film.
Det kan se ut så här: En kvinna bor i ett litet hus under ett stort träd. Hon älskar äpplen. I minut 17 upptäcker hon det saftigaste äpple hon någonsin sett längst upp i trädet. Andra akten ägnar hon åt att försöka klättra upp till äpplet vilket inte är särskilt lätt då hon hela tiden stöter på hinder. En gren går av. En storm bryter ut. En fågel försöker stjäla äpplet. I sista akten trillar hon antingen ner och slår ihjäl sig om det är en tragedi, eller lyckas ta sig upp till äpplet vilket hon sätter tänderna i samtidigt som filmens ledmotiv spelas.
Lägg till några karaktärer varav minst en intressant fiende, byt ut trädet mot zombies och äpplet mot ett långt och lyckligt liv tillsammans med en riktig snygging och ring Hollywood.
Eftersom jag redan har denna perversa relation till film förstår du säkert att det inte gjorde någonting alls att en person som heter Nicholas Rombes förvärrade saken ytterligare. I boken 10/40/70 presenterar han ett sätt att analysera film som går ut på att pausa filmer i minut 10, 40 och 70 och skriva ner det en ser, för att sedan analysera det. Knappast något för dig som vill luta dig tillbaka och njuta av film, men för oss förstörda stackare kan det vara kul.
I boken avhandlar Rombes filmer som Cléo från 5 till 7, Punishment Park, Starship Troopers och en av filmerna i Twilight-serien. Analyserna är inspirerade av semiotikern Roland Barthes. Rombes menar att med det här formaliserade sättet att analysera undviker han att styras av intentioner och förutfattade meningar. Analyserna är bitvis intressanta. Jag vet dock inte vad jag ska tycka om själva metoden. Tidpunkterna 10, 40 och 70 minuter in i filmen verkar vara valda mer eller mindre av en slump. Metoden påminner lite väl mycket om den där leken som brukar förekomma på sociala medier där en ska ta närmaste bok, slå upp en viss sida och skriva första meningen.
Betyder det att vem som helst kan leverera ett helt nytt sätt att analysera film?
Antagligen.
Betyder att jag rekommenderar dig att göra det eller använda någons annans mer eller mindre genomtänkta analys?
Definitivt inte.
Faktum med är att jag rekommenderar dig att ta reda på så lite som det någonsin är möjligt när det gäller filmskapande. Det finns nämligen ingen som helst återvändo. Fan, jag skulle varnat dig för att läsa den här texten också. Förlåt.
Ur Arbetaren #23 2014
Skumrask 