För några veckor sedan började brittiska tv-kanalen Channel 4 sända ett program som heter Benefits Street, eller ”bidragsgatan” på svenska. Det är en realitysåpa om ett antal människor som bor längs James Turner Street i förorten Winson Green utanför Birmingham. Enligt tidningen Daily Mail får 90 procent av alla som bor på gatan någon form av bidrag. Programmet visar bland annat hur folk begår småbrott och framställer dem som för lata för att söka jobb. Att en hel del av ”bidragen” är helt vanliga pensioner framgår inte, däremot bjuds tittarna på en lektion i snatteri. Tittarna som för övrigt är fler än fem miljoner per avsnitt.
Den här typen av underhållning kallas ”poverty porn”. Vi brukar säga socialporr på svenska. Det handlar om att tv-tittare ska kunna gotta sig hämningslöst åt andra människors olycka. Det har blivit ett jäkla liv efter att Benefits Street börjat sändas. En del protester, men också dödshot mot medverkande och givetvis ett antal högerspöken som tar serien som intäkt för att göra livet ännu surare för fattiga
Underklassen som underhållning är ett vanligt fenomen i Storbritannien. Så vanligt att Owen Jones skrivit en hel bok om det. Ok, den handlar inte bara om det utan tar upp alla möjliga fördomsfulla nidbilder av särskilt de delar av arbetarklassen som har det sämst ställt. Boken heter Chavs: The Demonization of the Working Class. Chav är ett nedsättande ord för asocial arbetarklass i träningsoveraller, kopierade märkeskläder och bling. Inte nog med att boken är skrämmande och intressant. Jones sågar också en rad myter om allt möjligt mellan bidragsberoende och barnalstrande vid fotknölarna.
Storbritannien är ju ett skarpare klassamhälle än vårt vilket kan vara en av orsakerna till att nidbilderna är tydligare där. Men de finns hos oss också. Att beskriva fattiga människor med påstått dålig smak och bristande bildning som ”white trash” blir allt vanligare. Det finns en rad tv-program som på olika vis och i olika grad gör underhållning av arbetarklassen. Program om jättestora familjer som varken har råd med rut eller rot, flåshurtiga programledare och präktiga advokater som jagar hantverkare som slarvat med renoveringen av lyxvillan och kanske det tydligaste exemplet, Lyxfällan, där medelklassen lär arbetarklassen att hushålla med de pengar de inte har särskilt gott om.
Den här inställningen till andra människor har sin politiska motsvarighet i Fas3, vars funktion – förutom att hålla löner och inflation nere – är att blidka en föreställd opinion som tycker att arbetslösa är lata och har det alldeles för bra. Så det är troligen bara en tidsfråga innan Bidragsgatan dyker upp på bästa sändningstid även hos oss. Kanske något för SVT att ta hand om när de känner sig färdiga med feminismen? Skattesmitargatan är väl för mycket att hoppas på, men snälla ge oss åtminstone en Owen Jones som plåster på såren.
Ur Arbetaren #5 2014
Skumrask 