I år har jag tänkt mycket på hur musik och urbangeografi hänger ihop. Dels har jag funderat kring hur den unika situationen i Berlin, där det åtminstone förr fanns gott om stora och billiga lokaler, påverkat stadens världbästa klubbscen. Men också hur musikens motsvarighet till gentrifiering ser ut.
Här är några av de album jag tyckt bäst om i år:
Juan Atkins och Moritz von Oswald – Borderland
Det finns de som på fullaste allvar tror att Juan Atkins är Gud. Det är han troligen inte. Däremot finns en del sanning i påståendet att Atkins uppfann techno tillsammans med skolkompisarna Derrick May och Kevin Saunderson i den lilla hålan Bellville med knappa 4000 invånare några mil utanför Detroit. Enligt May var techno egentligen ett misstag. Som om George Clinton, Kraftwerk och en sequencer hade fastnat i en hiss och fördrivit tiden med att göra musik ihop. Sedan dess har misstaget förvandlats till väldens mest demokratiska musikform och särskilt Juan Atkins fortsatt vara en av genrens allra största. Under eget namn eller som Cybotron, Model 500 eller Infiniti.
Det är intressant nog att han släpper ett album. Att han dessutom gör det tillsammans med en annan legend, Moritz von Oswald, gör inte saken sämre. Det är inte första gången Atkins och von Oswald gör musik tillsammans. Atkins medverkar på två av spåren på dubbeltolvan 3MB Feat. Magic Juan Atkins från 1992. Men nu rör det sig om ett helt album, Borderland.
Jag vet inte vilket annat konstnärligt samarbete som skulle kunna göra mig lika upphetsad. Kanske om Margaret Atwood och Michel Houellebecq skrivit en bok tillsammans. Eller om Rainer Werner Fassbinder återuppstått från de döda och gjort en film med Hilary Swank i huvudrollen. Eller om någon fått för sig att bygga anfallsspelet kring Zlatan och Leo Messi. Eller förlåt, det funkade ju inte. Men Borderland gör det definitivt. Jag tänker inte beskriva hur det låter. Vill istället bara öppna fönstret och vråla:
”Hallå världen, kan du stanna upp en vecka eller två. Jag måste lyssna på musik”.
Jag är säker på att världen kommer att förstå.
Anders Trentemøller – Lost
Anders Trentemøller började som technomusiker men har gjort allt mellan dub och covers på legendariska danska punkbandet Sods. Ju längre karriären lidit desto mer har det märkts hur mycket han gillar The Cure, Mazzy Star, Suicide och Velvet Underground. På senaste skivan Lost samarbetar Trentemøller med en flera sinsemellan väldigt olika musiker som Marie Fisker, Jana Hunter, Ghost Society och Sune Rose Wagner. Trots alla spretiga influenser och samarbeten lyckas han inte bara skapa en helhet i sin egen högst personliga stil utan också årets bästa skiva så här långt.
Smash TV – Noise & Girls
Flera vackra duetter över riktigt djup house från en av de mest underskattade akterna i branschen.
DJ Koze – Amygdala
Första gången jag hörde ett dj-set av Stefan Kozalla slogs jag av respektlösheten. Han struntade fullständigt i reglerna för hur det ska låta inom den minimalistiska house- och technoscenen. Han blandade in gammal tysk schlager, hits från 1980-talet och larvig tysk hiphop och fick det att låta fullkomligt självklart. Trots att en hel del av musiken hade 30 år på nacken lät det heller inte nostalgiskt utan snarare som musik som släpps nästa vecka.
Respektlösheten och förmågan att få gammal skåpmat att låta färsk präglar även hans skivor, oavsett om han gör om andras låtar eller släpper egen musik. Kozalla har gjort musik under namn som DJ Koze, Monaco Schranze och Adolf Noise och som medlem i gruppen International Pony. Det stora genombrottet kom när han mixade ihop Steve Bugs ”Lover Boy” med tyska 90-talspopbandet Blumfelds ”Tausend Tränen Tief”. Han har sedan dess fortsatt att göra andras musik nästan lite oförtjänt bra. Några av hans allra bästa versioner finns samlade på albumet Reincarnations från 2009.
På Kozes tredje album Amygdala har hantagit hjälp av massor av andra artister som Caribou, Apparat, Matthew Dear, Dirk Von Lowtzow, Ada, Milosh and Tomerle & Maiko. Albumet avslutas med en sanslöst vacker version av den tyska sångerskan Hildegard Knefs “Ich Schreib’ Dir Ein Buch” från 1975. DJ Koze är räddningen för oss som paradoxalt både har konservativ smak och samtidigt förväntar oss att musiken bara ska bli bättre och bättre och bättre.
Author – Forward Forever
Dubstepproducenterna Jack Sparrow och Dom ”Ruckspin” Howard kallar sig Author när de gör musik tillsammans. De har nyligen släppt albumet Forward Forever, ett av årets bästa i genren. Reggaepoeten Rider Shafique som medverkar på två spår är vår tids Linton Kwesi Johnson. Ingen liten kostym att fylla, men tro mig, han gör det bra
Carl Craig – Masterpeice
Carl Craig, en av de få inom technoscenen som både är bra musiker och DJ, har nämligen gjort det åt mig på trippelalbumet Masterpiece. Den första skivan Aspiration består av andras musik som Craig brukar inkludera i sina DJ-set. Att lyssna på hans version av Tom Targos discorökare ”Use Me Again (and Again)” är som att få hjärnan masserad med jordgubbsglass. Den andra skivan, Inspiration, består av all möjlig musik som Craigs just inspireras av och rymmer bland andra Temptations, Erykah Badu, David Lynch och Muddy Waters. Sista skivan, Meditation består av ny egen musik. Det bästa Craig har producerat sedan More Songs About Food and Revolutionary Art.
Sällskapet – Nowy Port
Jag är nog den ende i världen som tycker att Thåström var som bäst när han bodde i Amsterdam och hade ett band som ville låta som Einstürzende Neubauten. Eller förlåt. Det kan finnas en till. Thåström själv. Inte bara låter hans solokarriär alltmer som det där bandet från Amsterdam. Han har dessutom nyligen gett ut en ny skiva med Sällskapet som är en direkt fortsättning på Peace, Love and Pitbulls. Det nya albumet heter Nowy Port och ”Såg dom komma” är den bästa låt han varit inblandad i sedan ”Kort biografi…”. Jag blir så glad över allt depp, brus och metalliska klanger han åstadkommer tillsammans med Niklas Hellberg och Pelle Ossler att jag inte ens bryr mig om att Bruno K Öijer läser en dikt på en av låtarna.
Maya Jane Coles – Comfort
Brittisk-japanska Maya Jane Coles album Comfort är stillsammare än något hon gjort tidigare. En rad artister som Karin Park, Miss Kittin och Tricky gästspelar. Comfort har beskyllts för att vara intetsägande, vilket är helt fel. Det är snarare svårt att föreställa sig ett mer lyckat möte mellan house och pop.
Skumrask 