En vän var på arbetsintervju för några år sedan. Tre allvarliga delägare i ett konsultföretag ställde frågor kring hennes person. En av frågorna rörde sociala medier och löd: hur i all världen kan du vara vän med Karl Marx på MySpace?
Det blev inget jobb. Hur mycket vänskapen med en avatar som symboliserar en tysk 1800-tals filosof spelade in är svårt att säga. Men en sak är säker. De hade finkammat nätet efter information.
Att arbetsgivare – potentiella och nuvarande – läser och har synpunkter på vad som skrivs om oss och vad vi skriver på nätet är nog snarare regel än undantag. Åtminstone i vissa branscher. Men vad innebär det?
För Calle Fridén innebär det att han tvingas sluta blogga:
Att vara provanställd och skriva provocerande om arbetsgivare, skyddsfrågor eller inflytande, eller om bögar, invandrare eller jämställdhet – är inget som premieras i den värld där jag befinner mig 0630-16 må-to, samt 0630-1315 fr. Då blir man inte anställd.
Det har aldrig varit lättare att uttrycka sina åsikter och sprida dem till ett flertal läsare (ok, i realiteten är det ett privilegium som inte alla kan utnyttja på samma sätt, men det är en delvis annan fråga). Men vad händer om vi, som i Calle Fridéns fall, misstänker att vi kommer att få svårare att få jobb på grund av våra åsikter? När yttrandefriheten blir större och mindre på samma gång och bara de som har råd kan säga vad de tycker.
Säg att du upptäcker missförhållanden på din arbetsplats. Säg att du bloggar om det, men först efter att du slutat eftersom du omfattas av lojalitetsplikt gentemot din arbetsgivare. Säg att du har ordentligt på fötterna. Säg att en potentiell framtida arbetsgivare läser det du skriver. Säg att de håller med dig.
Tror du de skulle anställa dig? Om inte, vad innebär det för yttrandefriheten?
Skumrask 