Det mest ironiska jag någonsin bevittnat är en streetartkampanj i stadsdelen Mission i San Francisco med namnet ”This gentrification must stop”. Tyder på extrem självdistans eller ingen självdistans alls. Politiska kampanjer av den typen är ett uttryck för – snarare än en protest mot – gentrifiering.
Så om du ser en någorlunda välformulerad protest mot gentrifiering vet du att det står ett antal bulldozers från Waynes Coffee, Lush och Westermalmsgallerian runt hörnet och varvar upp motorerna.
Jag ska villigt erkänna att några av de platser jag tycker allra bäst om – som just Mission i SF, Friedrichshain i Berlin och för all del Malmös södra innerstad – är gentrifierade. Möllan är dessutom något så unikt som Sveriges enda hyfsat urbana stadsdel med blandad befolkning. Där finns också Sveriges enda folkliga Folkets park. Åtminstone var den det innan hundförbudet.
Det är inte så enkelt att gentrifiering är uteslutande dåligt. Det var inte bättre förr. Det är fortfarande inte bra på många håll. Jag saknar inte slummen varken på Södermalm eller i Södra innerstaden. Och jag saknar definitivt inte förorten där jag växte upp.
Vi får inte glömma att de stadsdelar som byggts för arbetarklassen ser ut som de gör av en anledning. Det är meningen att de som bor där ska just arbeta och inte så mycket mer. Det är lägre kvalitet på boendet. Områdena ligger ofta avsides. Kommunikationer som inte leder till och från arbetsplatserna är ofta obefintliga.
Det är meningen att du ska gå och lägga dig efter jobbet, när du handlat med dig baslivsmedel. Som säkerhetsventil finns nån sunkig pub och ett systembolag för att den som måste supa sig full för att orka gå till jobbet nästa dag.
Att vrida tillbaka klockan är inget alternativ. Jag har oerhört svårt för glorifiering av social misär. Då tänker jag inte på den som växer upp bland betongen, är stolt över sin bakgrund och försöker göra det bästa av situationen. Clean living under difficult circumstances.
Jag tänker på de sociala turister som mellanlandar i förorten några år innan karriären tar fart på allvar. Som varken tvingats växa upp där eller behöver bo kvar där särskilt länge om de vill. Som tycker det är så genuit och mustigt med betong och exotiska representanter för socialgrupp 3.
För några år sedan deltog jag i protesterna mot ett lyxigt bostadsområde i Hammarby Sjöstad. Protesterna handlade inte om att det byggdes nya fina bostäder. Protesterna handlade om att det byggdes för få nya fina bostäder. Att inte alla som ville kunde bo i en välplanerad trea med 4,20 i tak och panoramavy över Stockholms vackraste delar.
Så alla vi som har synpunkter på gentrifieringen, på protesterna mot gentrifieringen, på omvandlingen av staden borde fundera på hur vi vill ha det istället.
Jag brukar skilja på gentrifiering och mitt eget begrepp spotifiering som innebär att det skapas en konstgjord brist i syfte att tjäna pengar och rensa upp. Hur förhindrar vi att bristen skapas, hyrorna höjs och bara rika har råd att bo i området? Hur vill vi att vår stad ska se ut?
Jag har fått många kloka kommentarer på gårdagens text. Det handlar om att låta politiken och inte marknaden bestämma hur staden ska se ut. Bygga fler billiga, allmännyttiga hyreslägenheter. Garantera förekomsten av billiga affärslokaler. Blanda bebyggelse. Högt och lågt. Bostäder, restauranger och affärer. Breda trottoarer och cykelbanor istället för bilvägar. Parker och biografer.
Men vi själva måste ta kontrollen. Lämnar vi över den till marknaden kommer de att sälja till de som betalar bäst.
Skumrask 