Sov mig igenom större delen av partiledardebatten sist. Gick egentligen bara igång vid ett tillfälle. Det var när Maud Olofsson berättade om en väljare hon träffat.
Den typen av anekdoter, där partiledare påstår sig träffat vanligt folk som bekräftar deras världsbild in i minsta detalj, ska man visserligen ta med en hel jäkla saltgruva. Men just den här var intressant. Maud Olofsson berättade om en arbetslös person som hade upplevt något positivt för första gången på mycket länge.
Nytt jobb? Nope. Ekonomiskt oberoende via skraplotter? Inte det heller. Det fantastiska bestod istället, enligt Maud, i att Försäkringskassan hört av sig.
Jag vet inte hur det är med dig, men de gånger jag varit arbetslös är nog ett samtal från försäkringskassan det sista jag velat ha. Att någon hör av sig bara för att en gång för alla manifestera alltings jävlighet och göra redan dålig sak något värre, är så långt ifrån positivt man kan komma.
Ungefär på samma sätt fast en miljon gånger värre måste invånarna på Haiti känna sig när de upptäcker att en religiös fanatiker vid namn Carola Häggkvist klättrar omkring bland rasmassorna och rabblar profetior om världens undergång löst baserade på vatolkningar av bibeln samt osedvanligt dåliga hollywoodfilmer.
Men på den åttonde dagen skickade Gud hem Carola. Eller gärna någon helt annanstans. Snälla. Haiti har lidit nog.
Skumrask 