There’s a great disequilibrium between people who have got too much paid work, and those who have got too little or none
Anna Coote (NEF)
Trots enorma produktivitetsökningar de senaste åren har inte arbetsdagen förkortats en minut. Istället för att använda vinster och effektiviseringar till att sänka arbetstiden, hamnar det mesta av överskottet i de redan rikas fickor. Samtidigt blir allt fler utan arbete och många kommer inte in på arbetsmarknaden överhuvudtaget .
Därför är det glädjande att frågan om arbetsdagens längd hamnat på den politiska agendan igen, mycket tack vare Vänsterpartiets kongress och valet av Jonas Sjöstedt som partiledare.
Första steget mot förändring är att vi börjar diskutera arbete. Inte bara som rättighet utan också som skyldighet. Inte bara som försörjning utan också som tvång. Inte bara ur ett individperspektiv, utan också som ett kollektivt fenomen.
Enligt den brittiska tankesmedjan NEF, New Economics Foundation, vore den optimala längden på arbetsveckan 20 timmar. Det skulle leda till att fler delade på jobben, att vi fick mer tid över till varandra och att miljön skonades. Och det låter ju som en bra början.
Det är hursomhelst hög tid att skaffa ett betydligt bredare perspektiv på hur vi vill organisera samhället i fortsättningen. Hur använder vi det välstånd vi producerar tillsammans? Hur delar vi upp de sysslor som trots allt måste göras? Vem kontrollerar vår tid? Vad får det för konsekvenser?
Och till alla er som menar att det inte går att sänka arbetstiden vill jag bara säga:
Det gick bra sist. Och gången innan dess. Och gången innan dess. Och gången innan dess. Och gången innan dess. Och gången innan dess. Och gången innan dess…
Skumrask 