I USA insåg regimen tidigt vikten av att låta människor äga sitt boende. Den som har lån hos banken är nämligen betydligt mindre benägen att strejka eller ställa till andra typer av problem.
Fredrik Reinfeldt har andra bevekelsegrunder när han dömer ut hyresrätten. Att befolkningen i Stockholms innerstad skulle strejka är ungefär lika troligt som att Foppas fot skulle läka. Och om de strejkade skulle ingen annan märka någon skillnad.
Snarare handlar det om att ge kärnväljarna ett tack för hjälpen i form chansen till rejäla klipp, samt det praktiska i att ha fattiga på ett ställe och rika på ett annat.
Att hyresrätten inte fungerar i Stockholms innerstad har han dock rätt i. Men Sherlock, det beror på att det finns för få hyresrätter. Att för många, inte för få, ombildats och att det inte byggts några nya.
Konstigare är då Lars Ohlys halvhjärtade svar på tal. Vad är det egentligen som är så otroligt bra med hyresrätter? Ok, om de var allmännyttiga fastighetsägare som hyrde ut till självkostnadspriser. Men så ser det inte riktigt ut.
Det är istället personer som ger sig själva en miljard aktieutdelning och smiter undan fogden på Bahamas som kammar in hyresslantarna. Och betydligt ljusskyggare varelser än så.
Är det verkligen så stor skillnad på att gynna banken eller fastighetsägaren? Spelar det stor roll om det är Handelsbankens eller Akelius aktieägare som skor sig på andras boende?
Det hade varit trevlig om Ohly presenterat någon typ av vision istället för att bara vilja stoppa borgerlig politik och vrida klockan tillbaka. Finns det verkligen inga andra tänkbara boendeformer än de privat ägda? För oss som varken vill gynna banken, blåsa bostadsbuibblor eller göda Roger Akelius? Vad hände med kommunismen Lasse?
Skumrask 