Sedan Rädda barnens rapport om barnfattigdom har det blossat upp en märklig debatt. Läs gärna Elin Grelssons text för en redogörelse (och uppgörelse).
Borgerligheten har uppenbara svårigheter att hantera problemet. Vissa debattörer skryter om fattiga uppväxtförhållanden och klassresor. Vilket kan verka konstigt. Då syftar jag inte på att de av någon outgrundlig anledning blivit borgliga utan på att borgerlig politik är det säkraste sättet att förhindra just klassresor.
Sedan diskuteras bidragsnivåer hit och dit. Vem som ska ha bidrag. Vad som ska inkluderas.
Men att bekämpa fattigdom handlar inte om att låta ett visst antal smulor trilla från bordet. Det handlar om att ge alla samma förutsättningar. Om att ha ordentliga skyddsnät, generösa socialförsäkringar, arbetsrätt och en skola som är lika bra för alla. Att se till att ingen hamna utanför redan innan födseln. Alltså raka motsatsen mot den politik de borgerliga klassresenärerna driver.
Sedan spårar det ut fullständigt på Newsmill, som kan beskrivas som en borgerlig nycirkus där pigga debattörer får kasta avföring på publiken utan att besväras av vare sig redaktörer, informationssekreterare eller sina egna överjag.
Moderaten Helena Rivière ”som läst om en taxichaufför i Rosengård i Malmö” drar den ur hennes perspektiv logiska slutsatsen att bidragen alltid är för höga, men lönerna aldrig för låga. Medan Janne Josefsson ringer och vill ha Fittja Paradiso tillbaka kommer folkpartisten Thomas Bäcklin fram till att barn är dåliga för arbetslinjen. Nu väntar vi bara på att Expressen ska ge Ulf Nilson chansen förklara vilka barn det gäller.
Skumrask 