Det finns ingen bok som jag sett fram emot så mycket som den avslutande delen i James Ellroys ”Underworld USA” triologi. Och förväntningarna har inte blivit mindre av att exempelvis Chuck Pahlaniuk kallat boken för Ellroys stora mästerverk.
Blood’s a Rover är en typisk avslutning. De stora dramatiska händelserna, Grisbukten och morden på JFK, RFK och Martin Luther King har redan inträffat och mycket handlar om att knyta ihop trådar, städa upp och tvätta smutsig byk.
Som vanligt kretsar historien kring ett antal destruktiva män med flerdubbla lojaliteter. J Edgar Hoover är precis lika skönt megalomanisk som tidigare. Kan villigt erkänna att jag snott en hel del från Ellroys porträtt av honom när jag konstruerade Metropias storpotät Ivan Bahn. Men den här gången är det faktiskt kvinnorna som regerar. Och de har bara en lojalitet. Socialismen.
Det här är det mest komplexa Ellroy skrivit. Även om han fortfarande använder sin korthuggna telegramstil är till och med orden mer tvetydiga än tidigare. Jag orkade sällan läsa fler än två sidor åt gången. Sedan var jag tvungen att stanna upp. Ibland för att fundera över vad han menar. Ibland för att jag glömt att andas.
Ok, jag slutar nog där. Skulle ändå aldrig kunna göra boken rättvisa. Även om både American Tabloid och The Cold Six Thousand är bättre, är det här den bästa boken jag läst på flera år. Och det finns fortfarande ingen som kan beskriva tillståndet i ett stad så här precist och koncentrerat:
Santo Domingo by night: 82° and still fascist-oppressed
Skumrask 