Ingen kan ha missat att våra gemensamma samhällsfunktioner försämras. Det gäller allt mellan skolan, apoteken, järnvägen, sociala skyddsnät och public service.
Givetvis ligger mycket starka politiska och ekonomiska krafter bakom utvecklingen. Det ska gå att tjäna pengar på allt och så mycket som möjligt ska privatiseras och köpas och säljas på en marknad.
Detta får såklart konsekvenser. När en organisation privatiseras förändras den också i grunden, från att ha verksamheten som mål och pengarna som ett medel, till att ha pengarna som mål och verksamheten ett medel.
Att de som tjänar stora pengar på det här tycker det är bra är inte så konstigt. Men det som förvånar mig är den växande skara människor som hejar på den här utvecklingen trots att de inte har något att vinna, utan tvärtom, troligtvis kommer att drabbas negativt.
Extremt få andra än vårdprofitörer har exempelvis glädje av att vården bolagiseras och ”konkurrensutsätts”. Ännu färre av att skolsystemet har vinster och inte kunskaper som mål, att eleverna förvandlas till kunder och att orimligt höga betyg blir ett säljargument. Även den mest vulgäre kapitalist borde ju inse nyttan av bra skolor. Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften, som det brukar heta.
Utvecklingen drivs på att myter, vanföreställningar och konspirationsteorier om folkutbyten, om att minoriteters rättigheter är att hot mot andra, att forskning och journalistik som strider mot den egna världsbilden är lögnaktig och vänstervriden, att dramatiska skattesänkningar för rika på något sätt skulle gynna någon annan, att hårdare tag är ett bra recept för att minska kriminaliteten och att det finns en liten ”liberal” elit som styr vad folk ska tänka och tycka (och tro mig, i det här läget vill du inte att oberoende och saklig journalistik ska ersättas av spexiga youtubers med ”hemliga” finansiärer som hundvisslar, ljuger medvetet, plockar bruna körsbär ur kakan och har en allt mer öppet fascistisk agenda ).
Svaret på allt detta blir i många fall en vilja att rasera ännu mer av det gemensamma. Det finns ett tyskt ord för det här, ”zerstörungslust”. Det är myntat av författarna Carolin Amlinger och Oliver Nachtwey i en bok med samma namn, som menar att allt fler tyskar har en destruktiv inställning till samhället och dess institutioner.
Jag tycker vi börjar använda det här också. Vi kan kalla det förstörelselusta eller kanske sabbarglädje.
—————————————————————————-
STÖD DEN HÄR BLOGGEN (ok, du stöder inte just den här bloggen. Pengarna skänks vidare till intressanta projekt)
Skumrask 