Oro / Unrueh / Unrest

Klockor och kartor har alltid används för att kontrollera, administrera och kolonisera. I den schweiziske regissören Cyril Schäublins film «Unruhe» sammanstrålar de båda.

Klockor och kartor går att beskriva som logistiska medier. Deras främsta uppgift är att ordna relationer mellan mellan människor och ting. Detta sker givetvis inte i ett vakuum och mediernas roll ska heller inte överskattas. De är brickor i ett spel där maktrelationer och rådande styrkeförhållanden avgör utgången.

Men viss roll spelar de trots allt. Ibland direkt som när klockan sätter gränser för din arbetsdag eller när kartan bestämmer vad något ska kallas eller var en gräns ska gå.

Ibland indirekt. Innan det fanns pålitliga klockor var det exempelvis väldigt svårt för sjöfarare att avgöra på vilken längdgrad de befann sig, när de var ute på öppet hav. Det är visserligen teoretiskt möjligt att ungefärligt avgöra sin position genom att studera Jupiters månars förmörkelser eller att läsa av läget på månens förhållande till olika stjärnor, men i praktiken är båda de här sakerna mycket svåra för att inte säga omöjligt att göra ombord på ett fartyg till sjöss.

Sjöfararna var istället hänvisade till kända farleder och kartlagda breddgrader, vilket gjorde dem till lätta byten för fiender och pirater. Man seglade dessutom ofta vilse vilket ledde till en rad katastrofala skeppsbrott.

Men det går också att bestämma längdgarder genom att jämföra den lokala tiden med tiden vid en meridian, men för detta krävs två saker, dels en meridian att utgå från och dels en pålitlig klocka.

En meridian att utgå från, en nollmeridian, är bara att bestämma. Den grekiske astronomen Klaudios Ptolemaios menade redan på 100-talet att nollmeridianen borde vara världens västligaste punkt. Länge utgick man därför från Kanarieöarnas sydligaste och västligaste ö El Hierro eller Isla del Meridiano, alltså Meridianön. Många länder hade dock en egen nollmeridian. Sveriges passerade exempelvis genom det gamla observatoriet på Observatoriekullen i Vasastan i Stockholm.

Då var det värre med klockorna. De som fanns att tillgå var odugliga till sjöss. Det var känsliga för både fukt och temperaturskillnader. Dessutom drevs de av pendlar vilket kräver ett plant och stabilt underlag att stå på.

I slutet av 1600-talet konstruerade man dock klockor som drevs av fjädrar och hjul istället för pendlar. Under 1700-talet tillverkade snickaren John Harrison ett antal kronometrar som visade tiden tillräckligt exakt trots sjögång, temperatursvängningar, fukt och andra störningar.

Den nya klockorna som gjorde det möjligt att uppskatta på vilken längdgrad ett skepp befann sig vilken innebar stora fördelar både när det gäller handel och krig vilket den tidens kolonisatörer drog nytta av. Klockorna både skapade bättre kartor och gjorde dem lättare använda.

Varför berättar jag den här historien? Jo, det lilla hjulet i klockan kallas också ”oro” , Unrueh på tyska, vilket också är namnet på en film av Cyril Schäublin. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet på en klockfabrik i byn Saint-Imier, i kalvinismens hjärtland i Jurabergen i Västra Schweiz.

Vad Jean Calvin har med saken att göra?

Jo, i slutet av 1500-talet förbjöd han bärandet av smycken vilket tvingade juvelerare och guldsmeder att syssla med något annat. Många började tillverka klockor istället och Schweiz blev och är fortfarande mycket framstående klocktillverkare. Efterhand blev tillverkningen allt mer industriell och Unrueh utspelar sig på en fabrik där några av huvudpersonerna arbetar med att montera oroar.

De tillverkar inte bara klockor utan också sin egen övervakning. Arbetarna är nämligen utsatta för rigorösa tidsstudier, där varje moment klockas. Klockan styr både arbetets tempo genom att ta tid på hantverket och arbetets utsträckning genom att fastslå arbetstider.

Saint-Imier har fyra olika tider. Förutom fabrikens egen finns också en lokal bytid, en järnvägstid och en telegraftid. Dessa synkroniseras, ibland godtyckligt, av byns konstapel. Fabrikens tid är helt och hållet anpassad för att uppnå maximal produktivitet.

Arbetarna gör motstånd så gott de kan. Genom att arbete medvetet långsamt för att inte tidsstudierna ska leda till ännu orimligare arbetstempo. Genom att vägra delta i skådespel till ära av något gammalt slag. Genom att organisera sig i anarkistiska kampgrupper som bland annat skickar bidrag till kamrater runt om i världen.

Anarkismen var för övrigt mycket stark i området. 1872 var Saint-Imier värd för en stor internationell konferens med delegater från anarkistgrupper från världen, bland andra Errico Malatesta. Historikern Florian Eitel som varit rådgivare till Schäublin, beskriver i boken «Anarchistische Uhrmacher in der Schweiz» hur anarkister velat ha en egen internationel efter brytningen mellan Marx och Baukunin och att konferensen i Saint-Imier var ett steg i den riktningen.

En dag dyker en ung, rysk kartograf upp i byn. Han arbetar med en alternativ karta över området, en som utgår från folkets benämningar och behov istället för fabrikens strävan att administrerar effektivare. Vetenskapen bör nämligen ”avspegla folket vilja”. Kartografen heter för övrigt Pjotr Kropotkin och den som vill ha ytterligare ett perspektiv på den här historien hittar ett sådant i «En anarkists minnen».

Klockor kom att masstillverkas i ännu större skala och blev till sist så billiga att arbetare hade råd med egna. Tiden då förmannen bestämde vad klockan slog var över. Men denna lilla seger hade också ett pris. Historikern E P Thompson beskriver det som att de i samma stund även köper den abstrakta tiden som maktordning. De accepterade dess värde och börjar kämpa emot, inom systemet. För kortare arbetsdagar, rätt till rast eller att inte ta rast, betalt för övertid och så vidare. Vad som först kan verka vara en revolt visar sig vara ett bevis på den abstrakta tidens hegemoni.

Kartor och klockor kommer alltid att rymma de omgivande samhällets maktrelationer.