Hegemopolis 2.0: Medialiserad ideologi

Grejen med gränssnitt är att man knappt lägger märke till dem när de fungerar smidigt. Ungefär som ideologi. På något märkligt sätt är de kanske ideologi.
McKenzie Wark (2017:251)

Flera av de som skriver om medialisering nämner en dubbelhet som i vissa fall beskrivs som ett dialektiskt förhållande. Scott McQuire (2016) menar att vi blir mindre och mer bundna till platser på en och samma gång. André Jansson (2017) menar att medialiseringen begränsar oss i vissa avseenden och gör oss mer självständiga i andra. Stephen Graham och Simon Marvin (2001) menar att den infrastruktur som innebär ökad rörlighet för någon kan vara ett hinder för någon annan. Sarah Sharma (2012) menar att en persons frihet kan vara beroende av en annan persons tidsliga arbete. Vincent Mosco (2005) talar om myter som lovar revolutionerande förändringar, men som samtidigt i takt med att teknologierna blir vardag också innebär ökad kontroll. Mark Andrejevic (2014) visar att någon som kan verka vara gratis i själva verket innebär en skuld som måste arbetas av. Hardt och Negri (2013) beskriver hur arbetare å ena sidan styr över både produktionsprocess och produktionsmedlen men att arbete å andra sidan påförs överallt och oavbrutet. Karin Fast et al (2018) beskriver medialisering som källa till frigörelse, självständighet, motstånd och sociala förändringar i vissa avseenden, men som en källa till förfrämligande, exploatering, beroende, isolering och i slutändan hegemoni och dominans i andra.

Det finns flera sätt att se på den här dubbelheten. Ofta finns en positiv sida som lovar frihet, rörlighet, frigörelse eller till och med revolutionerande förändringar av samhället och en negativ sida som kan innebära bundenhet, beroende, skuld och exploatering. Ibland är den negativa sidan mer eller mindre dold. Detta är tydligt hos exempelvis Sharma (2012) och Andrejevic (2014). Fri tid eller fri användning förutsätter arbete och skuld. Någon annans arbete hos Sharma och eget arbete hos Andrejevic (2014).
Ett annat exempel på en mer eller mindre dold baksida är de globala kedjor av arbete som Nick Dyer-Whiteford (2015) beskriver. Vi ser slutprodukter som datorer, smarta telefoner och elsparkcyklar. Vi ser däremot inte det arbete som producerat slutprodukterna. Vi ser inte barnen som grävt fram mineralerna till batterier, fabriksarbetarna som satt ihop telefonerna eller de människor som går runt på soptippen där prylarna till sist riskerar att hamna efter att de kasserats.

Det går att se både den här dubbelheten – och medialiseringen i stort – ur ett ideologiskt perspektiv. Enligt Louis Althusser (1976:135) är ideologi något som ”avbildar det imaginära förhållandet mellan individerna och deras reella existensbetingelser”. Precis som hos Mosco (2005) handlar det inte om en falsk bild av verkligheten. Ideologi innebär snarare att vissa verkliga förhållanden är dolda, som arbetet hos Sharma (2012), Andrejevic (2014) och Dyer-Whiteford (2015). Vi ser inte de ”reella existensbetingelser” som gör det möjligt för mig att med hjälp av min telefon låsa upp och hyra elsparkcykeln och ta en tur med den genom Malmö.

Ideologi diskuteras ofta som ett språkligt fenomen, men som Sven-Olov Wallenstein (2012) påpekar är Althussers definition i högsta grad också relevant för förståelsen av exempelvis arkitektur. Arkitektur är maktutövning, aldrig bara en symbol för makt. Wallenstein (2012:xx) skriver att ideologi i Althussers version inte är en bristfällig eller omvänd representation, utan en materiell, kroppsligt kodad praktik som skapar normalitet genom att föreskriva att visa handlingar utförs utan mentala eller intellektuella överväganden. Jag menar att det går att se medialisering på samma sätt. Som maktutövning i materiell form, som föreskriver vissa beteenden.

Enligt Althusser (1976) döljer och stärker ideologin maktrelationer, den verkar genom en rad materiella praktiker som påverkar människors beteenden och inordnar oss i sociala sammanhang. Den får oss också att uppleva de här sammanhangen som självklara och naturliga. Vi har tidigare sett exempel på detta bland annat hos både Mosco (2005) och Jansson (2017). När nya medieteknologier och praktiker blir en del av vår vardag följer maktrelationer med. De här praktikerna är ofta högst materiella och påverkar våra vardagliga rutiner. Vi anpassar våra liv efter dem. I Moscos fall blir de dessutom riktigt inflytelserika först när de döljs, när det smälter samman med vardagen och blir alldagliga inslag i tillvaron.

Tillsammans är alla de här teknologierna, deras ideologiska aspekter, de praktiker de ger upphov till och de känslor de strukturerar en del av en hegemoni. Jonathan Joseph (2002:141) menar att olika ideologiska fenomen styr hur vi agerar inom olika praktiker och strukturer medan hegemoni styr relationerna mellan olika system och praktiker. Hegemoni är också mer än summan av de här ideologiska fenomen, det är även enligt Joseph (2002:139), de materiella krafter som är upphov till de ideologiska fenomenen.
Jonathan Joseph (2002, ss128-130) menar att det är viktigt att skilja på olika aspekter av hegemoni. Dels på en djupare hegemoni som verkar på ett strukturellt plan och dels på en ythegemoni som verkar på ett direkt medvetet plan. Den djupare hegemonis roll är att hålla samman samhället och att reproducera grundläggande strukturer och relationer. Enligt Joseph är relationen mellan staten och det ekonomiska systemet särskilt viktig (2002:128).

Ythegemoni i sin tur består av specifika projekt, praktiker, diskurser och uttryck. Enligt Joseph (2002:128) är det i den betydelsen hegemoni ofta används, men han menar att vi missar en stor del av bilden genom att bara betrakta specifika uttryck. Ytfenomenen uppkommer ur de förutsättningar som den djupare hegemoni skapar. Sedan sker en växelverkan där även fenomenen på ytan påverkar den djupare strukturella hegemonin.

Det går att se på medialisering även ur det här perspektivet. På ett djupare plan ger den upphov till strukturella förändringar av hur vi arbetar, rör oss och kommunicerar. På ett ytligt plan strukturerar den vår vardag. Om exempelvis Hardt och Negri (2003, 2007, 2009) och Boutang (2012) beskriver medialisering ur ett djupare hegemoniskt perspektiv, rör sig exempelvis Jansson (2017) och Mosco (2005) på ytan i människors vardag. Tillsammans beskriver de en hegemoni som enligt Joseph (2002:162-163) strukturerar tid och rum, som ordnar, artikulerar, beskriver, skriver in, lokaliserar och exkluderar.