Författare, flanör, detektiv och främling

Följande text är tänkt att, i en omarbetad version, fungera som inledningen till min avhandlings metodkapitel

Avhandlingen är en etnografisk undersökning av vardagslivet i Malmö. Syftet med undersökningen är att kartlägga konsekvenserna av den samhällsutveckling som Michael Hardt och Antonio Negri (2003, 2007, 2013) beskriver som ”informationalisering”. Jag försöker göra detta genom ett antal fallstudier av olika fenomen som betalningsanmärkningen, aktivitetsbandet, elssparkcykeln och tidningen Metro.

FYRA UTMANINGAR

De närmaste åren kommer jag att genomföra en undersökning av människors vardagsliv i Malmö. Syftet är att kartlägga konsekvenserna av den samhällsutveckling som Michael Hardt och Antonio Negri (2003, 2007, 2013) beskriver som ”informationalisering”. Särskilt fokus kommer jag att fästa vid de maktrelationer som den här utvecklingen medför och förstärker. Metoden kan beskrivas som etnografisk och studien genomförs med hjälp av deltagande observationer där jag regelbundet för fältanteckningar.

Den här essän handlar om hur själva undersökningen ska gå till. Som jag ser det står jag inför fyra stora utmaningar. De handlar om vad jag ska göra, hur jag ska göra det, vad jag ska undersöka och var jag ska genomföra min undersökning

Den första utmaningen handlar om själva metoden. Vad är egentligen etnografi och hur genomför jag en etnografisk undersökning? Den andra utmaningen handlar om staden jag ska undersöka. Hur genomför jag en etnografisk studie i just en modern storstad som Malmö? Den tredje handlar mer specifikt om själva samhällsutvecklingen. Hur undersöker jag exempelvis strukturella fenomen och sådant som inte går att direkt observera? Den fjärde utmaningen består i att Malmö är min hemstad och att det således också är mitt eget vardagsliv jag ska undersöka. Det finns givetvis fördelar med detta, men också utmaningar. Om klassisk etnografi handlar om att åka till en främmande plats, sätta sig in i en ny kultur och göra den bekant handlar mitt projekt egentligen om det omvända. Att göra det bekanta främmande.

För att kunna möta de här utmaningarna har jag inspirerats av olika figurer. Dessa representerar olika egenskaper, förmågor och roller som jag måste träda in i för att lyckas med mitt uppdrag. Jag måste i tur och ordning förvandla mig till författare, flanör, detektiv och främling.

VAD ÄR ETNOGRAFI?

Men först några ord om själva metoden i allmänhet. Det finns flera olika typer av etnografiska metoder och flera olika uppfattningar om hur varje typ bör utföras. Några saker är dock gemensamma för de flesta etnografiska arbeten. Enligt Alvesson och Deetz (2000:88-89) är etnografi en undersökning ”som inbegriper en längre tids fältarbete, där forskaren försöker komma nära det samhälle (den organisation eller grupp) som ska studeras, förlitar sig på både redogörelser som lämnas och på observationer av en rad olika naturligt förekommande händelser (men också på annat material, till exempel dokument eller materiella artefakter) samt intresserar sig för kulturella frågor (innebörder, symboler, idéer, antaganden).”

Enligt Atkinson och Hammersley (2007:3) innebär de flesta etnografiska studier att:

  • Människors handlingar studeras i deras vardagsmiljö snarare än under förhållanden som skapats av forskare, som exempelvis olika sorters experiment eller väldigt strukturerade intervjuer. Forskningen äger med andra ord rum på fältet.
  • Data samlas in från en rad olika källor, men huvudsakligen från deltagande observationer och relativt informella samtal
  • Datainsamlingen är ofta relativt ostrukturerad på två olika sätt. För det första följer den inte en fixerad och detaljerad forskningsdesign från början. För det andra är inte de kategorier som används för att tolka vad människor gör eller säger inbyggda i designen på förhand. Dessa skapas istället genom analys av data som samlats in.
  • Undersökningen koncentrerar sig vanligen på få fall och är ganska småskalig. Ofta undersöks bara en miljö eller en grupp människor.
  • Analysen innebär tolkning av betydelser, funktioner och konsekvenser av mänskliga handlingar. Den innebär också en tolkning av de sammanhang där de förekommer. Forskningsresultaten består ofta av beskrivningar, förklaringar och teorier medan kvantifieringar och statistiska analyser spelar en mindre roll

Både Alvesson och Deetzs (2000:88-89) definition och punkterna ovan beskriver min undersökning väl. Jag studerar människor och deras handlingar i den miljö de naturligt förekommer. Mina främsta källor är deltagande observationer och informella samtal. Jag använder materiella artefakter i bred mening. Det kan handla om allt mellan texter och annan kommunikation till arkitektur. Till en början är insamlingen ostrukturerad, men efterhand uppstår tydligare mönster. Jag undersöker en specifik miljö och mina resultat består av beskrivningar, förklaringar samt resonemang där jag relaterar mina resultat till olika teorier.

Men även om definitionerna ovan beskriver mitt eget tillvägagångssätt på ett träffande vis, handlar etnografi om något mer än att bara delta, observera, tolka och översätta. Etnografi handlar också om att skriva och skapa. Enligt James Clifford (1986) är en etnograf också en författare.

Författare

Hermes lovade att inte ljuga. Man han lovade aldrig att berätta hela sanningen
Vincent Crapazano (1986:51-78)

Enligt James Clifford (1986:2) reduceras den skrivande delen av det etnografiska arbetet till representation av kultur i form av fältanteckningar, kartor eller resultat. Men det finns de som ser etnografi som en metod att skapa kultur, snarare än att representera den och som menar att det poetiska är omöjligt att skilja från det politiska. Att skrivande inte är ett sätt att representera undersökningen, utan istället är en oskiljaktig del av den. Clifford (1986:4) menar till och med att det är missvisande att tala om litterära ansatser. Visst är antropologi inte bara en vetenskap utan också en konstart och visst kan etnografier ha litterära kvaliteter. Men själva skrivandet går inte att skilja från det övriga vetenskapliga arbetet.

Etnografier kallas ibland ”sanna fiktioner” vilket ju är en motsägelse, men en motsägelse som Clifford (1986:6-7) gärna både behåller och förstärker. Fiktion, inte i betydelsen att de saknar koppling till verkligheten, utan i betydelsen att de är skapade eller formade. De innehåller retoriska grepp som förstärker och undergräver. De innehåller talesätt, tankefigurer och allegorier. Genom sitt urval exkluderar de systematisk information, en exkludering som givetvis alltid är möjlig att både ifrågasätta och göra annorlunda. De väljer bort fakta, båda av historisk och personlig karaktär. Så även den bästa etnografin är en sanningsekonomi, skapad med hjälp av retorik och exkludering. Makt och historia verkar på sätt som etnografen inte alltid kan kontrollera. Etnografier är, enligt Clifford (1986), ofullständiga sanningar.

Vincent Crapazano (1986:51-78) använder den grekiske guden Hermes för att beskriva detta. Hermes lovade sin far Zeus att inte ljuga. Men han lovade aldrig att berätta hela sanningen.

Men innebär detta att det är fritt fram att skriva vadsomhelst? Nej, givetvis inte. Enligt Clifford (1986:7) begränsas det etnografiska skrivandet på åtminstone sex olika sätt:

  1. Kontextuellt – det skapas av och skapar en specifik, meningsfull social miljö
  2. Retoriskt – det använder och tolkas genom språkliga konventioner.
  3. Institutionellt – det skrivs inom och emot specifika traditioner, discipliner och publiker.
  4. Generiskt – en etnografi går vanligen att skilja från en roman eller reseberättelse
  5. Politiskt – makten att representera olika kulturer är inte jämt fördelad och tidvis även ifrågasatt.
  6. Historiskt – alla ovanstående konventioner och begränsningar förändras över tid

Etnografi handlar alltså om att skapa en berättelse och det här skapandet styrs av ett antal begränsningar. Men hur rör man sig då inom de här begränsningarna?

Realist, bekännare eller impressionist

Enligt John van Maanen (2011) kan en forskare välja att skriva sin etnografi på en rad olika sätt. Vid en första anblick kan det verka som om de här valen har med stil att göra. Men tittar vi lite närmare är det betydligt mer komplext än så. Valen handlar enligt van Maanen (2011) bland annat om vilket språk och vilka berättartekniska grepp som ska användas samt om vilka röster som ska höras i texten. Ska författaren använda metaforer eller inte och i såna fall på vilket sätt? Hur pass mycket av sig själv ska hen ska låta framträd? Ska författaren skriva formell akademiska prosa eller försöka ha en mer skönlitterär ansats? Hur ska författaren disponera etnografin?

Det kanske kan vara lätt att föreställa sig att det finns en sorts mall för akademiskt skrivande att hålla sig till för att slippa den här typen av överväganden. Men så är inte fallet. Van Maanen (2011) påminner om att även den mest traditionella, strikta och formella vetenskapliga texten är lika mycket ett resultat av författarens aktiva val som den mest utflippade och experimentella.

Enligt van Maanen (2011) finns tre huvudsakliga typer av etnografier. Typerna är inte ömsesidigt uteslutande och beskrivningarna täcker inte samtliga etnografier. Men de flesta etnografier går att stoppa in någon eller några av kategorierna; realistisk, bekännande eller impressionistisk.

Van Maanen (2011) menar att en realistisk etnografi först och främst kännetecknas av att författarens egen röst saknas i stora delar av texten. Det finns inget berättarjag eller annan avsändare, utan det är bara de personer som ingår i studien som säger, tycker eller gör saker. Etnografer som arbetar i den här traditionen använder vad van Maanen kallar en ”institutionell röst” (2011:46). Det framstår nästan som att ”forskarsamhället” eller ”den etnografiska traditionen” är upphovsman till realistiska etnografier. Fältarbetaren som samlat in data försvinner i den färdiga texten vilket kan skapa ett intryck av att vilken forskare som helst hade gjort ungefär samma iakttagelser. Detta kan stärka författarens auktoritet och läsarna kan uppfatta henne som neutral. Ett annat kännetecken är detaljerade och precisa beskrivningar av vardagshändelser. Det finns ofta också en strävan efter att presentera de här händelserna så långt det är möjligt ur de studerade personernas perspektiv. Det löser etnografen ofta genom att använda långa, noggrant redigerade citat som ytterligare skapar en bild av forskaren som en neutral betraktare som återger vad som händer utan låta det färgas av sin person. En ytterligare sak som karaktäriserar realistiska etnografier är den självklarhet som de presenteras på. Medan etnografier ur andra traditioner ofta innehåller självreflektion, tvivel och problematiseringar av bredd, noggrannhet, tolkningar, representation och inte minst av den egna rollen, saknas sådant ofta helt i realistiska etnografier.

Bekännande etnografier skiljer sig markant från en realistiska på en rad punkter (van Maanen 2011:73-100). De är ofta personligt präglade och har ett nästan självupptaget anslag. Här framträder etnografen själv tydligt. Fältarbetet, i både med- och motgång, skildras noggrant. Texterna visar hur arbetet med den färdiga etnografin har tillkommit, vilket kräver en personlig auktoritet istället för en institutionell auktoritet som är fallet vid realistiska etnografier. Det finns heller inte någon allestädes närvarande betraktare som i realistiska etnografier, utan istället en personlig berättare. Mycket arbete ägnas åt att övertyga läsaren om fältarbetarens mänskliga sidor. Det är inte ovanligt att etnografen nämner sin egen partiskhet, dåliga vanor och brister för att skapa ett sorts ironiskt självporträtt som läsaren kan identifiera sig med. Istället för den omnipotenta tonen i en realistisk etnografi, är den bekännande etnografin ödmjuk och beskriver en kamp mot oordning, tvivel och svårigheter. Det finns olika sätt att göra detta på. Ett är att försöka framställa sig själv som en enkel student som lär sig lika mycket om en kultur som ett barn eller vilken främling som helst skulle göra. Sammanfattningsvis kan en bekännande etnografi beskrivas som försök att också representera fältarbetarens roll.

Det finns likheter mellan bekännande etnografier och autoetnografier. Autoetnografier använder forskarens personliga erfarenheter för att förstå och förklara kulturella fenomen. Den utgår från forskaren själv, hennes erfarenheter och möte med den sociala miljö som studeras. Resultaten presenteras ofta i form av en ytterst personligt hållen text (Adams, Ellis och Jones 2015: 1-2). Autoetnografi erkänner och värderar forskarens relation med andra och använder självreflektion för att förstå möten mellan självet och samhället, det enskilda och det generella samt det personliga och det politiska. Den försöker också hitta en balans mellan intellektuell och metodologisk stringens och känslor och kreativitet samt sträva efter social rättvisa. Autoetnografiska forskningsprojekt är dessutom ofta normkritiska (Adams, Ellis och Jones 2015:26).

Om en realistisk etnografi är ett försök att beskriva en situation och en bekännande etnografi ett sätt att gestalta en process, är en impressionistisk etnografi ett försök att fånga en känsla eller ett perspektiv (van Maanen 2011:101-124). Ordet impressionistisk lånar van Maanen från konstvärlden och målare som Renoir, Van Gogh, Seurat och Monet. Impressionistisk konst handlar om att försöka gestalta vardagliga scener vid särskilda tillfällen och särskilda platser. Även om målningarna är figurativa är de samtidigt högst personliga. Det konstnären känner ska också betraktaren av konsten känna och målet är att skapa en öppen och deltagande atmosfär. Van Maanen ser också en koppling i målarnas innovativa användande av bland annat material, färger, form och ljus.

Den som läser en impressionistisk text kan enligt van Maanen (2011:104) säkert utbrista i ett ”det här ser inte ut som etnografi”. Ofta gör det inte det heller. Impressionistiska etnografier innehåller dramatiskt återgivna rekonstruktioner, berättade i första person, av vad författaren tycker är särskilt anmärkningsvärt och händelserna presenteras vanligen i ungefär den ordning de inträffat. Metodologiska frågeställningar, om det överhuvudtaget finns sådana, kan dyka upp lite varstans och i olika skepnader. Det kan vara svårt för läsaren att till en början se hur allt hänger ihop, vad som kommer att vara viktigt och vad som inte kommer att vara det, ungefär på samma sätt som etnografen kan ha upplevt sitt fältarbete. Precis som när det gäller bekännande etnografier, sätter impressionistiska etnografer en ära i att levandegöra personerna i sina berättelser. De har namn, ansikten, drivkrafter och inte minst röster.

Impressionistiska etnografier handlar ofta om det ovanliga snarare än det vanliga. De fokuserar på undantag och sådant som bryter mönster, vilket enligt van Maanen (2011:108) betraktas som kätteri i vissa läger som istället menar att etnografi ska vara ett sätt att gestalta just vad som är vanligt i, och utmärkande för, en kultur.

Kritiker, strukturalist eller agitator

De tre olika typerna som van Maanen (2011) beskriver är varken heltäckande eller ömsesidigt uteslutande. Han påpekar att många etnografer blandar olika stilar och att detta dessutom blivit vanligare med åren. Förutom de tre huvudsakliga kategorierna räknar han upp ytterligare ett antal som exempelvis ”kritiska”, ”formalistiska”, ”bokstavliga”, ”strukturalistiska” och ”post-strukturalistiska”.

Kritisk etnografi är ett sätta att komplettera och sätta in sitt fältarbete i ett större sammanhang. Enligt van Maanen (2011:127) blir det allt svårare att endast använda fältarbetet för att belysa en grupp människors livssituation och etnografer beskylls ibland också för att vara blinda för det politiskt-ekonomiska verklighet som den undersökta gruppen lever i. Kritisk etnografi är ett sätt att komma till rätta med de här problemen. Det är ett vanligt sätt att arbeta inom sociologi och kastar ofta ljus på sociala, politiska, ekonomiska eller symboliska frågor. Kritiskt präglade etnografier har dessutom ofta, men inte alltid, en marxistisk grundanalys och försöker beskriva klassrelationer ur underordnade gruppers perspektiv. Analyser av fältarbetet kompletteras gärna med exempelvis litteraturstudier eller metoder från andra vetenskapliga discipliner som exempelvis psykologi.

Enligt Alvesson och Sköldberg (2007:178) är ett annat utmärkande drag för kritiska etnografier att de också lämnar utrymme för djärvare tolkningar av det empiriska materialet. Alvesson och Deetz (2007:222) menar att den kritiske etnografen med förmån kan begränsa fältarbetet för att istället få tid att bearbeta och relatera materialet till olika teorier och andras studier.

Detta är inget som är unikt för etnografi. Danermark et al (2002: 261-262) menar att alla vetenskapliga problemställningar bör vara teoretiskt förankrade oavsett metod. Teorierna kan då hjälpa till att dela upp och avgränsa problemformuleringen på ett bra sätt. Den teoretiska förankringen kan också hjälpa till att relatera den egna studien till både mer generell kunskap samt mer övergripande samhälleliga, kulturella och/eller historiska förhållanden.

Men kritisk präglad etnografi handlar inte bara om att sätta in sitt fältarbete i ett större sammanhang. Enligt Jim Thomas (1993:34-37) får det kritiska perspektivet också konsekvenser för val av ämnen, frågeställningar och kategorier där man ofta fokuserar på exempelvis kontroll, makt och orättvisa. Även synen på kulturella fenomen påverkas och man betonar ofta kulturens förtryckande och begränsande aspekter. Thomas (1993) menar att kritisk etnografi just handlar om att identifiera vad som förtrycker och föreslå hur detta kan förändras. Det kritiska perspektivet bör även omfatta språket i etnografin, den egna forskningsprocessen samt forskningens bredare relevans.

Strukturella etnografier är ett annat sätt att försöka gå på djupet bakom det direkt observerbara. Enligt van Maanen (2011:166-168) används de av forskare som tycker att etnografier ofta missar de politiska, sociala och ekonomiska strukturer som skapar och upprätthåller den studerade kulturen. Strukturella etnografier blandar gärna noggranna teoretiska redogörelser med egna vittnesmål och handlar ofta snarare om processer och meningsskapande än om specifika sociala grupper, där andra källor kan vara lika viktiga som analyser av fältarbetet. Det som skiljer strukturella etnografier från andra är inte det teoretiska ramverket, ett sådan har alla, utan den vikt strukturer och teori om strukturer får. Van Maanen varnar dock för att för stort fokus på struktur kan göra att forskaren kan missa sådant som strukturen påstås styra.

Poststrukturella etnografier påminner om strukturella, men det finns tre huvudsakliga skillnader (van Maanen 2011:170). De undersöker ofta platser och tillfällen när stabila identiteter rasar samman och strukturella begränsningar kollapsar, de fokuserar ofta på hyperverkliga fenomen samt har en apokalyptisk underton, något van Maanen beskriver som en känsla av ”slutet på världen som vi känner den”. Förenklat kan skillnaden beskrivas som att de fokuserar på när strukturerna inte fungerar som de brukar. Till skillnad från andra etnografier understryks dessutom ofta vad författaren inte vet, snarare än vad hon vet.

Den agiterande etnografin har enligt van Maanen (2011:171) en mission, att försöka bekämpa olika orättfärdigheter som författaren upplever. Det finns stora likheter med strukturella och kritiska etnografier, men här är drivkraften inte bara att beskriva och förklara utan också att komma till rätta med den ojämlikhet som strukturerna ger upphov till. Det finns tydliga ställningstaganden i den här typen av etnografier och det råder inte någon tvekan om vad författaren själv tycker. Ofta läggs inte lika mycket vikt vid teori som när det gäller strukturella eller kritiska etnografier, utan istället föreslås lösningar på de problem som presenteras.

Inte hela sanningen om Malmö

Vad är det då för historia jag själv skriver? Det är en ”sann fiktion” om Malmö där jag genom mitt urval uteslutit vissa saker och berättat andra. Det är min berättelse, ur mitt perspektiv och det jag berättar är sant, men inte hela sanningen.

Min etnografi har drag av flera av de kategorier van Maanen (2011) beskriver. Den är realistisk, bekännande och impressionistiskt, men även kritisk, strukturalistisk, post-strukturalistisk och agiterande. Några utmärkande drag är att jag i egenskap av författare:

  1. Skriver en berättelse

Precis som Hermes lovar jag att inte ljuga. Precis som Hermes lovar jag däremot inte att berätta hela sanningen. Min etnografi är precis som alla andra etnografier en sanningsekonomi, där jag valt vissa saker och valt bort annat, där jag tolkar och använder berättartekniska och retoriska grepp. Det är alltså en berättelse.

  1. Skriver min berättelse

Men inte nog med det. Det är dessutom just min berättelse. Precis som i bekännande etnografier finns en tydlig berättarröst i mitt skrivande. Etnografin har en avsändare, nämligen jag själv. Det här jaget har åsikter, agerar och kommer med förslag, precis som när det gäller agiterande etnografier. Jaget känner också saker, precis som i impressionistiska etnografier.

  1. Skriver min kritiska berättelse

Jag vill inte bara uttala mig om den omedelbara kontext Clifford (1986) beskriver, utan också gå bortom både det direkt observerbara och mitt eget perspektiv på det. Här finns likheter med realistisk etnografi, även om tillvägagångssättet snarare påminner kritisk etnografi. Det finns också en ambition att relatera det jag skriver till andra sammanhang.Själva fältarbetet utgör bara en del av studien, som också kompletteras med teori och andras analyser. Det handlar både om bredare teorier som beskriver samhällsutvecklingen och sådana som beskriver mer specifika tendenser, föremål, strömningar och kulturyttringar. Det handlar också om undersökningar som belyser saker ur andra perspektiv än mitt eget.

  1. Skriver sin kritiska berättelse om oväntade saker

Detta kanske kan verka konstigt vid en första anblick. Jag undersöker ju inte en främmande kultur eller miljö som många andra etnografer, utan tvärtom min egen vardagsmiljö. Men just detta tvingar mig att, precis som när det gäller impressionistiska och post-strukturalistiska etnografier, att fokusera på oväntade händelser, saker som inte fungerar och undantag. Mer om detta i kapitlet om främlingen.

Min berättelse begränsas på alla de sätt Clifford (1986) räknar upp; kontextuellt, retoriskt, institutionellt, generiskt, politiskt och historiskt. När det gäller kontext, rör jag mig i staden Malmö och måste förhålla mig till den. Staden kommer att generera data som lägger grunden till en analys och avhandlingen kommer i huvudsak att handla om Malmö. Jag kommer givetvis att använda en rad retoriska och språkliga grepp. Avhandlingen skrivs på svenska och innehåller terminologi från flera forskningsdiscipliner. Den skrivs också i relation till en rad institutioner och traditioner. Det är en doktorsavhandling vilket ställer särskilda krav på innehåll och tillvägagångssätt. Det är en avhandling i ämnet media- och kommunikationsvetenskap, vilket ställer ytterligare krav. Den skrivs, om inte inom, så åtminstone nära en rad forskningstraditioner som kritisk teori, urban geografi, marxism och urban etnografi. Även om jag hoppas att avhandlingen kommer att ha vissa litterära kvaliteter kommer den att skilja sig från en roman, först och främst genom sitt anspråk på att skildra sanningen. Den kommer också att skilja sig från ett reportage, även om jag är av den uppfattningen att väl genomförda reportage och etnografier har stora likheter. Men det finns en systematik och en transparens i etnografier som oftast saknas i reportage. Det är exempelvis tydligt var, när och hur jag hämtar data till min analys. Min avhandling innehåller dessutom en maktdimension. Jag är i den priviligierade ställning att jag formulerar sanningar om Malmö, människorna som bor i staden och samhällsutvecklingen i stort. Sist men inte minst begränsas skrivandet av historien. Det är inte bara så att alla ovanstående begränsningar är i ständig förändring. Även jag själv, det jag undersöker och de verktyg jag använder förändras över tid, förändras medan jag skriver och förändras, om än i liten utsträckning, av att jag skriver.

Det skulle vara möjligt att räkna upp ännu fler begränsningar. Jag nöjer mig med en. Jag skulle vilja komplettera Cliffords (1986:7) lista med en punkt:

Ontologiskt – det etnografiska skrivandet begränsas av den verklighet den försöker representera.

Det finns vissa likheter med vad Clifford (1986) beskriver som en kontextuell begränsning. Men jag skulle ändå vilja hävda att det finns en skillnad. En grundläggande utgångspunkt för många typer av kritisk teori, som exempelvis kritisk realism, är att bakomliggande strukturer och mekanismer påverkar handlingar, mönster, upplevelser och händelser (Joseph 2002).

Jag utgår ifrån att det finns en objektiv verklighet bestående av strukturer och mekanismer oberoende av mig själv som ger upphov till den kontext som Clifford beskriver. För att förstå vad som händer måste dessa strukturer och mekanismer också studeras. För att studera dem måste det finnas en strävan att gå djupare än bara till den direkt observerbara, specifika sociala kontexten. Den här strävan begränsas givetvis av hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Mary Louise Pratt (1986:32-33) frågar sig varför många etnografier är så tråkiga att läsa. Hur kan så intressanta personer som studerar så intressanta saker, skapa så ointressanta berättelser? En av förklaringarna kan vara att något går förlorat mellan fältarbetet och den färdiga analysen. Fältarbete är en subjektiv upplevelse av att vara mitt uppe i något, att tala till andra och bli talad till, att se andra och bli sedd. Den som skriver en formell, realistisk etnografi måste förr eller senare översätta den här upplevelsen till ett neutralt perspektiv som står på utsidan och ser in – eller till och med ner – på det som studerats. Den här övergången är svår och mycket kunskap måste antingen utarmas eller lämnas kvar på platsen för fältarbetet. Ibland går några av det allra viktigaste lärdomarna förlorade, däribland det som har med egna erfarenheter och personlig utveckling att göra.

Enligt Mary Louise Pratt (1986:32) får personligt berättande etnografier ibland kritik för att vara anekdotiska och inte tillräckligt vetenskapliga. Men vetenskapen har inte dödat dem än, tvärtom blir de vanligare. Några av förklaringarna kan vara att de just skapar en brygga mellan fältarbetet och den färdiga etnografin och att de till en vetenskaplig auktoritet lägger till just den personliga auktoritet som skapat själva berättelsen.

Inte nog med att det finns ett jag i min berättelse om Malmö. Det här jaget tycker en massa saker, precis som när det gäller bekännande, men i ännu högre grad, agiterande etnografier. Det finns en så kallad reflexiv hållning (Gemzöe 2004:27), vilket innebär att jag inte döljer mig bakom en skenbar objektivitet. Mina val och perspektiv är tydliga. Inte bara vilka val det rör sig om utan också att det faktiskt handlar om val.

Författaren till en reflexiv text bör enligt Hillevi Ganetz (2004:55) positionera sig, annars blir det oklart för läsaren vem det är som talar och utifrån vilken bakgrund, och att en reflexiv text utan detta blir ointressant och poänglös.

Enligt James Clifford (1986:11) kritiseras etnografier ibland för att undertrycka vissa uttryck och ägna sig åt ”visualism”. Deltagande observationer, datainsamling och representationer förutsätter en position på utsidan. Forskaren tittar på och objektifierar det som studeras. Walter Ong (1967) menar dessutom att sinnesintrycken rankas hierarkiskt. I västerländska litterära kulturer rangordnas synintryck över exempelvis ljud, samtal, beröring, lukt och smak, vilket blir tydligt i många etnografier. James Clifford (1986:11) hänvisar till ett seminarium där det diskuterades varför referenser till lukter, som är så vanliga i reseskildringar, ofta lyser med sin frånvaro i etnografier.

Med ett jag i berättelsen om Malmö blir det enklare att låta andra intryck än bara sådant som observeras med blotta ögat ta plats. Det här jaget inte bara ser saker, utan känner, hör, doftar och smakar. Det upplever saker på ett helt annat sätt än som vore möjligt om det fanns en skenbart neutral röst som berättade i tredje person.

Jag ägnar mig dock inte lika mycket åt mina egna upplevelser och självreflektion som är vanligt när det gäller autoetnografi. Men jag tycker att det finns en hel del att lära från metoden. Det finns en ärlighet när det gäller att redovisa forskarens egen roll i forskningsprocessen. All vetenskap är socialt producerad och forskarens bakgrund, åsikter och intentioner spelar roll, så även den miljö där forskning äger rum, såväl universitet som forskningsområde. Detta gör det svårt att göra anspråk på att vara objektiv. Enligt Donna Haraway (1988) är lösningen att vara så öppen med detta som möjligt, släppa föreställningen om objektivitet och istället vara väldigt tydlig med sin egen position som forskare, något Haraway kallar situerad kunskap. Forskaren sätter in forskningen och dess resultat i det sammanhang där den producerats.

Jag vill verkligen poängtera att det här reflexiva, personliga och situerade inte innebär en relativistisk syn verkligheten. Jag är fullt övertygad om att det finns en verklighet helt oberoende av mitt medvetande, mina sinnen, tankar och åsikter. Det innebär inte heller en relativistisk syn på kunskap. Jag är lika övertygad om att vi kan ha kunskap om den här verkligheten. Kunskapen kommer dock alltid att innebära ett visst mått av tolkning. Den kommer att vara påverkad både av mig och av de sammanhang den produceras i.

Att släppa anspråket på objektivitet innebär inte heller att allt är tillåtet. Jag är helt överens med Alvesson och Deetz (2000:80-81) om att åsikter utan stöd av argumentation eller reflektion, godtycklighet vid bruk av empiriskt material, ovilja att gå i dialog med litteratur och teori eller underlåtenhet att överväga alternativa tolkningar inte kan godtas.

Med anledning av detta redovisar jag min egen roll så gott jag kan, även om jag inte kommer att idka fullt så mycket självreflektion som en autoetnograf skulle ha gjort. Jag utgår inte bara från andras handlingar och erfarenheter, utan även i hög grad även från mina egna. Detta faller sig naturligt, då jag själv är en del i den miljö jag tänker undersöka.

Men min berättelse om Malmö är dessutom kritisk vilket i mitt fall innebär främst två saker. Jag kompletterar fältarbetet med litteraturstudier där jag väver samman data från fältet med data från studierna. Det kritiska perspektivet får också konsekvenser för val av ämnen och analyskategorier.

Van Maneen (2011) nämner två studier som jag själv hämtar inspiration från, Paul Willis ”Learning to Labour” (1981) och Arlie Russel Hochschilds ”The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling” (1983). I båda fallen utgör fältarbetet bara en del av studien och de kompletteras med både litteraturstudier och vetenskapliga ramverk. Willis (1981) studie handlar om hur unga arbetarklasspojkar i Storbritannien socialiseras till att välja arbetarklassarbeten och hur klassamhället därmed reproduceras. Willis sätter in sitt fältarbete och sina analyser i ett marxistiskt ramverk. Hochschild (1983) undersöker hur bland annat flygvärdinnor utför emotionellt arbete och hennes studie kompletteras med psykologiska teorier. Jag arbetar på liknande sätt i min studie av Malmö. Teorier tar stor plats, de genererar både syfte, frågeställningar, data och kategorier för analys.

Att arbeta på det här sättet är inget som är unikt för just kritisk etnografi. När Christian Fuchs (2011:323-328) listar riktlinjer för kritiska medie- och informationsstudier nämner han vikten av att sätta in föremål för undersökningar i större sammanhang. Att analysera maktrelationer, inte bara i föremålets absoluta närhet, utan också i det omgivande samhället genom att kombinera bredare teorier om samhället med egna och andras empiriska studier och dessutom ha ett grundläggande etiskt perspektiv där forskaren diskuterar vilket sorts samhälle som är önskvärt och vilket som inte är det. En utgångspunkt är att samhället bygger på motsättningar mellan starka och svaga grupper. De starka får fördelar på de svagas bekostnad genom exploatering, förtryck, exkludering och fråntagande. Detta sker med hjälp av direkt och indirekt, hårt och mjukt, öppet och dolt våld och tvång. Kritiska studier handlar bland annat om att undersöka de här motsättningarna, om att fokusera på olika typer av maktrelationer, begränsningar och orättvisor och studera hur relationen mellan vinnarna och förlorarna ser ut och undersöka hur vissa grupper få fördelar på andras bekostnad.

FLANÖR

Att läsa det som aldrig skrivits
Hugo von Hofmannsthal

Jag ska alltså skriva en personlig, reflekterande berättelse om staden Malmö och om några av de människor som lever i den, däribland mig själv. Precis som det etnografiska skrivandet sätter ramar, innebär begränsningar och öppnar möjligheter, gör även själva staden detta. Det sätt staden Malmö är beskaffad på tvingar mig att anta ytterligare roller. Hur rör jag mig genom staden och samlar in information på bästa sätt?

Enligt David Frisby (2001:28-51) kan den som vill försöka avkoda städer och stadsliv använda Walter Benjamins Passagearbete och hans idéer om att flanera som förebild. Att flanera innebär i det här sammanhanget att observera och lyssna men också att läsa. Flanören går helt enkelt runt i staden och observerar, filosoferar och antecknar.

Benjamin skrev Passagearbetet (2015a, b) mellan 1927 och 1940 då han var bosatt i Paris. Det är inte ett forskningsprojekt eller ens ett färdigt verk utan består av en mängd skrifter Benjamin lämnade efter sig då han flydde nazisternas förestående ockupation av Paris. Skrifterna handlar om vardagslivet i Paris i allmänhet och de så kallade passagerna i synnerhet. Passagerna hade börjat byggas i början av 1800-talet och bestod av inglasade gångar, ofta mellan två större boulevarder, ibland rakt igenom byggnader. De var fyllda med butiker, stånd och små verkstäder, helt enkelt den tidens motsvarighet till våra inglasade köpcentrum. Benjamins text är spretig, fragmentarisk och liknar snarare ett montage än en sammanhållen essä. Han avhandlar vitt skilda fenomen som arkitektur, historia, mode, spel, prostitution och relaterar inte sällan till poeten Charles Baudelaire, från vilken han också lånar begreppet ”flanör”. Benjamin beskriver flanerandet både som en livsstil och som ett analytiskt verktyg. Flanören är en sorts detektiv som utreder staden (Benjamin 2015a:415). Benjamin (2015a:420) nämner även journalisten som en typisk flanör men beskrivningen passar enligt mig lika bra in på etnografen. Att flanera har stora likheter med att genomföra deltagande observation och Passagearbetet stora likheter med en etnografs fältanteckningar.

Precis som en kritisk etnograf läser flanören också vad andra skrivit om staden. Lika väl som flanerande kan äga rum på gator och torg, kan det äga rum i arkiv och på bibliotek. I läsandet ingår också att läsa arkitektur, rumsliga bilder och mänskliga formationer. Frisby (2001) konstaterar att Benjamin studerade sina passager i lika hög grad på Bibliothèque Nationale som i de faktiska passagerna.

Men flanören läser inte bara texter om staden utan ser också själva staden som en sorts text. Franz Hessel (2018:17) beskriver det som att gator, ansikten, skyltfönster, kaféer, bilar och träd skapar ett överflöd av bokstäver likvärdiga med alfabetet och som skapar ord, meningar och sidor i en bok som ständigt förändras. För att beskriva just den här aspekten av att flanera använder Benjamin själv ett citat från den österrikiske författaren Hugo von Hofmannsthal: Att läsa det som aldrig skrivits.

Att flanera innefattar även en annan sak som Walter Benjamins var synnerligen upptagen med, nämligen att skriva egna texter. Frisby (2001:29) menar att flanören inte kan reduceras till en observatör eller någon som tolkar och avkodar, utan måste betraktas som någon som också producerar. Precis som författaren i förra kapitlet skapar kultur snarare än bara tolkar den, skriver flanören staden snarare än bara läser den.

Benjamins verk har också varit förebild för exempelvis det svenska forskningsprojektet ”Populära passager: Medierna i det moderna konsumtionsrummet” som pågick mellan 1998 och 2002 (Fornäs 2001:12). Forskningen bedrevs av både medieforskare och forskare från andra discipliner och var belagd till Solna centrum utanför Stockholm där man undersökte centrumets relation till olika typer av mediekonsumtion (Becker et al 2001). Istället för att utgå från en eller flera medieformer har forskarna istället utgått från en plats och låtit medierna underordnas denna (Ganetz 2004:57). Syftet var att undersöka relationen mellan plats, medier och användningen av dessa i en vardagskontext (Ganetz 2004:59). Även om det förekom en hel del textanalyser var etnografi, inspirerad av Walter Benjamin, den huvudsakliga metoden. (Gemzöe 2004:32).

Men vad är det då som skiljer flanerandet från annat fältarbete som exempelvis ”deltagande observation”? En deltagande observation innebär enligt Michael Burawoy (1991) att forskaren studerar människor i deras egna vardagsmiljöer. Målet är att komma så nära vardagen att forskaren inte bara observerar utan också förstår och kan förklara handlingar och fenomen. Så långt är det ingen skillnad mellan att flanera och observera. Men flanören deltar på ett visst sätt. Istället för att göra en noggrann planering som följs systematiskt använder flanören snarare något som påminner om vad Mats Alvesson[1](2009:164-165) kallar ett ”emergent-spontant” tillvägagångssätt. Istället för att en klar bild av vad som ska samlas in väntar flanören på att något intressant ska hända. Ett planerat och systematiskt tillvägagångssätt kan enligt Alvesson (2009:164-165) verka rationellt och vetenskapligt och se bra ut i metodkapitlet i en akademisk text. Men det riskerar också att styras av just planeringen, eftersom forskaren i någon utsträckning på förhand måste bestämma vad som är intressant. Flanören väntar istället helt enkelt på att något avslöjande ska hända. Idén är att flanören inte ska hitta det empiriska materialet utan att det empiriska materialet ska hitta flanören. Att arbeta på det här sättet kanske kan verka riskabelt med det finns enligt Alvesson (2009:165) fördelar med detta. Den mest uppenbara är att chansen att hitta just intressant material ökar.

Det kanske kan verka som att en emergent-spontan forskare är helt utlämnad åt slumpen, men riktigt så är inte fallet. Alla har någon form av forskningsfrågor att utgå från. Rör det sig dessutom om en kritiskt präglad etnografi finns en massa teorier som redan från början styr vad som kan tänkas vara intressant att observera och vad som inte är det.

Postmodernist

Även Charles Soukup (2012), Chris Jenks och Tiago Neves (2000) samt Jessica Rizk och Anton Birioukov (2017) använder Benjamins flanör som förebild för sitt etnografiska arbete. Precis som jag studerar de moderna storstäder och är särskilt intresserade av kommunikation.

Charles Soukup (2012) menar att städer är ”hypermedierade” miljöer där massiva flöden av olika budskap och former av kommunikation ständigt konkurrerar om uppmärksamheten. Som exempel använder han en kvinna som går runt på stan med sin iPod, går in på ett Starbucks, beställer kaffe, kopplar upp sig och svarar på några mail. Soukup beskriver detta som ett bombardemang av budskap och menar att ett sådant här överflöd av medierad kommunikation kräver att etnografer utvecklar alternativa metoder att bedriva samhällsvetenskaplig forskning. Den som vill studera det ”hypermedierade vardagslivet” på exempelvis Starbucks med fördel kan förvandla sig till en ”postmodern etnografisk flanör” (Soukup 2012:226).

Enligt Soukup (2012:230-232) finns det flera skäl till att etnografer bör arbeta annorlunda i hypermedierade miljöer. Det finns inga tydliga gränser mellan identiteter, gemenskaper och kulturer. I en värld där allting är medierat befinner vi oss aldrig utanför informationens ”hegemoniska signifikant” där tid och rum saknar gränser. Istället befinner oss på ”no-where places” i ”no-when times” där kommunikation upplevs som ett flöde av snabba händelser utan tydligt sammanhang eller sekvens.

Ett sätt att navigera i sådana här miljöer är att flanera. Soukup (2014:239-240) menar att flanerandet både är ett teoretiskt koncept och en metod för att förstå vardagslivet i urbana miljöer. Flanören i Soukups version är en uppmärksam iakttagare av både mikrohändelser och manifestationer av strukturer. Hen är både deltagare och fristående observatör på en och samma gång och måste därför hålla sig med ett dialektiskt perspektiv där Benjamins fragmentariska observationer och analyser av flyktiga urbana händelser och fenomen kan fungera som en förebild.

Även Chris Jenks och Tiago Neves (2000:1-15) använder flanören som förebild för urbana etnografer. Urban etnografi handlar inte bara om att observera och skriva utan också om ett sätt att vara i staden. De beskriver själva akten – att flanera – som ett sätt att läsa staden, dess befolkning och dess rum, men också som ett sätt att läsa och producera texter där det finns en balans mellan det poetiska och det politiska. De menar att flanören också erbjuder en ”urbanitetens fenomenologi”, som öppnar en väg för en mikro-sociologi av det urbana vardagslivet, där frågor som rör exempelvis genus och etnicitet uppmärksammas. På så viss kan observationer av triviala, flyktiga och flytande fenomen leda till en kritisk analys av strukturella manifestationer.

Strövare

Jenks och Neves (2000) och Jenks på egen hand (1995) erbjuder ytterligare en förebild som etnografer kan använda när de rör sig i staden, nämligen strövaren. Drygt 25 år efter att Walter Benjamin flytt staden begav sig medlemmar ur gruppen L’Internationale lettriste ut på Paris gator och ägnade sig åt något som har stora likheter med att flanera. De drev omkring, strövade eller luffade runt. En av gruppens förgrundsgestalter, Guy Debord (2006a, b och c), beskriver strövande som en metod att snabbt och oplanerat röra sig genom varierad urban terräng, där deltagarna släpper sina vanliga relationer till staden och låter sig dras med av de lockelser och möten som uppstår. Helst ska man vara flera som rör sig i grupper om två till tre personer och som sedan jämför sina upplevelser med varandra.

Enligt Jenks och Neves (2000) handlar strövande dock inte om att driva runt planlöst utan om att istället låta sig dras till händelser, situationer och bilder genom att vara uppmärksam på det oväntade. Jenks (1995:153-154) menar att en av strövarens främsta metoder är ”détournement”. Det är ursprungligen är en avantgardistisk konstpraktik som förenklat kan beskrivas som att ta isär, ändra och sätta samman befintliga element på nya sätt eller placera dem i nya sammanhang. Element ska berövas sin ursprungliga betydelse och få en helt ny. Jenks (1995:154) menar etnografer kan arbeta på liknande sätt och därigenom få verktyg att se olika delar av staden på nya sätt och med nya kopplingar till varandra.

Guy Debord (2006c) själv understryker vikten av vad han kallar psykogeografi, vilket kan beskrivas som studiet av de beteenden och känslor som den urbana miljön ger upphov till. En viktig del av strövandet är alltså inte bara att observera urbana fenomen utan också hur man känner och beter sig i förhållande till samma fenomen. Det finns en hel del likheter mellan det här psykogeografiska perspektivet och impressionistisk etnografi (van Maanen 2011:101-124). I båda fallen handlar det om att fånga och försöka gestalta känslor.

Enligt Simon Sadler (2001:61) handlade några av de här känslorna om att kapitalismen förstört delar av Paris. Debord skapade tillsammans med konstnären Asger Jorn guider till delar av staden som var hotade men ännu inte förstörts av byråkrati och den kapitalistiska samhällsutvecklingen. Att ströva är alltså ett delvis politiskt projekt där utövarna har en teoretisk förförståelse som de sedan använder när de försöker förstå och beskriva staden, på samma sätt som kritiska etnografer.

Sadler (2001:93) konstaterar också att själva handlingen, att driva runt utan att varken vara på väg till arbete eller konsumtion är en sorts motståndshandling, ett slöseri med tid i ett samhälle där tid är pengar.

McKenzie Wark (2011:26-28) kallar L’Internationale lettristes strövtåg och kartläggningar för ”gatuetnografi”, där ”gata” används i ungefär samma betydelse som i begreppet ”gatukonst”. Ett av målen med strövtågen var att förstå staden bortom den kapitalistiska uppdelningen av tid och rum, där arbetare arbetar på en plats under en viss tid, spenderar fritiden på en annan och sover på en ytterligare. Strövandet handlade bland annat om att hitta en aktivitet som varken var arbete eller fritid. Istället för att förstå fritid i ordets negativa betydelse, det vill säga frihet från arbete, försökte man hitta en positiv betydelse. Debord och hans gelikar försökte skapa kunskap, inte bara oberoende av kapitalismens arbetsdelning, utan också oberoende av olika discipliner. Detta var inte bara en markering mot andra avantgardistiska strömningar utan lika mycket mot exempelvis geografi, urbana studier och sociologi. De ville skapa vad Sadler (2001:98) kallar subkulturell kunskap, som kunde handla lika mycket om radikalism och litteratur som geografi och guideböcker.

Det finns alltså en liten, men enligt mig betydelsefull skillnad, mellan att flanera och att ströva. Medan flanerandet är passivt och distanserat är strövandet aktivt och deltagande. Medan flanerandet är mer förutsättningslöst, styrs strövandet av idéer både om hur samhället är beskaffat och hur det borde vara det. Precis som när det gäller kritisk och agiterande etnografi alltså.

Spontan och reflexiv dialektiker

Det går att hitta mönster och gemensamma nämnare hos de som förespråkar ett postmodernt flanerande eller strövande. Några av de här sakerna påminner dessutom om de som betonar att etnografer i första hand är författare.

Precis som exempelvis bekännande etnografer understryker flera av de som har flanören som förebild vikten av en reflexiv hållning (Gemzöe 2004, Ganetz 2004, Jenks och Neves 2000 och Soukup 2014). Enligt Soukup (2014:245-246) gör den postmoderna kulturen detta både viktigare och mer komplext. Etnografen måste både brottas med sig egen motsägelsefulla och osammanhängande identitet och samtidigt låta den här kampen avspegla sig i fältanteckningar, analyser och skrivande. Etnografen samlar ihop representativa bitar av postmoderna erfarenheter och blir, precis som Walter Benjamin, en samlare eller en kollagemakare som sätter ihop olika fragment.

Precis som poststrukturalistiska etnografer fokuserar flanören på det oväntade, sådant som bryter mönster, förvirrar och är motsägelsefullt. Enligt Jenks och Neves (2000) handlar detta om att avmystifiera och dekonstruera, om att göra det främmande bekant och det bekanta främmande. För att lyckas med detta måste flanören vara tålmodig och våga skynda långsamt. Soukup (2012:242) menar att den stora blandningen och de upplösta gränserna mellan olika kulturella traditioner gör att etnografer istället måste vara öppna för oväntade, motsägelsefulla och förvirrande uttryck och fokusera på fragmentariska och övergående objekt. Detta bör dessutom gestaltas i skrivandet i så stor utsträckning som de praktiska begränsningarna tillåter (Soukup 2014:245).

Precis som kritiska etnografer fokuserar flanören på konflikter och dialektiska spel mellan olika företeelser. Soukup (2014:243-244) menar att postmodern kultur med all sin mångfald och sina tvetydigheter bäst förstås som full av motsättningar och spänningar. Flanören bör studera just sådana här motsättningar. Ett exempel är det faktum att vi befinner oss i en miljö som mediaföretag har en enorm makt över, samtidigt som mediakonsumenter har större valmöjligheter och större möjlighet att påverka innehållet än någonsin tidigare. Genom en medvetenhet om de här motsättningarna är det möjligt att sakta ner och fokusera på detaljer i oavbrutna och stundtals snabbt svängande flöden av postmoderna upplevelser.

För Jenks och Neves (2000) handlar det dels om att röra sig i stadens undervegetation och ge en röst åt människor och fenomen som inte annars skulle hörts, i samma anda som författare som Baudelaire och Kerouac och sociologer som Becker och Geer. Men flanören måste också vara medveten om sin egen makt och sin egen upphöjda position. Jenks och Neves menar att den här positionen bör innebära en förpliktelse att skapa alternativa diskurser om sin sociala verkligheten, ungefär på samma sätt som agiterande etnografer gör.

Även om flanerande handlar just om att promenera runt och observera uttrycker många en strävan efter också gå bortom det direkt observerbara, precis som exempelvis när det gäller strukturella och kritiska etnografer. Jenks och Neves (2000) liknar flanören vid en detektiv som smyger ner i skymningslandet, letar efter sanningar och rapporterar dessa vidare. Även Walter Benjamin själv liknar ju sin flanör med en detektiv som utreder staden (2015a:415).

Att läsa det som aldrig skrivits om Malmö

Så vad kan flanören tillföra till min egen undersökning? Jag ska skriva en berättelse men också röra mig igenom en stad för att samla material till min berättelse. I egenskap av flanör kommer jag att:

  1. Vänta på att intressanta saker ska hända

Flanören är inte styrd av för detaljerade frågeställningar till en början, utan låter istället sådana växa fram i takt med att material samlas in. Flanerandet sker dock inte helt förutsättningslöst utan påverkas av teorier och litteraturstudier.

  1. Undersöka allt på samma sätt

Flanören fäster precis som den kritiska etnografen stor vikt vid texter om den stad hen flanerar i. Men flanören läser också själva staden som en text. Det görs heller inte någon rangordning mellan olika typer av läsning. Det ena betraktas inte som bättre, mer avslöjande eller viktigare än det andra.

  1. Leta efter manifestationer

Flanören försöker sätta in sina fältstudier i större sammanhang. Detta görs genom litteraturstudier, men också genom att vara särskild uppmärksam på manifestationer av strukturer. Flanören är uppmärksam på hur staden och stadsborna påverkas av, och påverkar, en större samhällsutveckling. Ett sätt att göra detta är att försöka ge plats åt röster som inte brukar höras annars. Flanören kommer samtidigt ihåg sin egen roll och sin egen maktposition.

Ett sätt att studera samhällsutvecklingen som jag tidigare varit inne på är att göra som kritiska etnografer och komplettera fältarbetet med andra studier och teorier. Men även själva flanerandet kan vara till stor hjälp. Flera av de som använder flanören som förebild understryker vikten av att vara observant på samhällsutvecklingen och strukturella fenomen under sina fältstudier (Soukup 2014, Jenks och Neves 2000, Rizks och Birioukovs 2017).

Rizk och Birioukov (2017) menar att flanören måste vara uppmärksam på strukturella fenomen som orsakats en nyliberal stadsutveckling. Jenks och Neves (2000) föreslår att flanören bör ta hänsyn till skillnader som grundar sig i exempelvis genus och etnicitet. Soukup (2014) menar de hypermedierade mikrohändelserna i städer är också manifestationer av strukturer och att flanören måste vara en uppmärksam på detta och relatera mikrohändelserna dem en större samhällsutveckling.

Men det gäller också att sätta in det Soukup (2014) kallar hypermedierat i ett större sammanhang. En modern storstad som Malmö är inte bara ”hypermedierad” och ”postmodern”. Den kan också beskrivas som ”biopolitisk” (Hardt och Negri 2003 och 2007) ”postindustriell” (Stigendal 2016 och Holgersen 2017), ”nyliberal” (Harvey 2005, Brenner och Theodore 2002) eller till och med ”socialnyliberal” (Pries 2017). Som om inte det räckte finns det också skäl att betrakta Malmö som ”konsumistiskt” (Bauman 2008). Mycket av det som pågår på ett sådant det hypermedierade kafé som Soukup (2014) beskriver är också manifestationer av flera av dessa tendenser.

Jag kan exempelvis slå mig ner på det hypermedierade kaféet och arbeta. Den postmoderna, hypermedierade staden har gjort att mitt arbete inte nödvändigtvis behöver vara bundet till en särskild tid eller en särskild plats. För det mesta kan jag jobba när och var jag vill. Det kan inte personen i kassan. Samma medieteknologier som har gjort vissa arbeten friare har kanske bundit honom ännu mer till tiden och platsen. Genom en personlig inloggning i kassan mäts hans prestationer kontinuerligt. När han säljer något, vad han säljer, hur långa raster han tar och hur mycket han säljer i relation till sina kollegor. Medier och kommunikation gör vissa typiskt postindustriella arbeten, som exempelvis inom den i Malmö snabbt växande dataspelsindustrin, friare än någonsin. Samtidigt blir den servicesektor, som är en förutsättning för att det postindustriella ska fungera, i vissa avseenden mer bundna till tid och plats och mer kontrollerade än någonsin. Det finns en tidlig konflikt mellan några människors ökade frihet och andra människors ökade ofrihet.

Ett sätt att blottlägga sådana här konflikter och gestalta olika typer av samhällsutvecklingen är att följa Jenks och Neves (2000) råd att vara reflexiv, bland annat kring sin egen maktposition, men också att lyfta fram röster som annars inte brukar komma till tals. Flanören kan artikulera ohörda röster och skapa alternativa historier som exempelvis handlar om det dolda arbete som är en förutsättning för den hypermedierade kafémiljön. Det finns en dialektik mellan att vara mitt ibland något och samtidigt ha distans. Även här är det viktigt med en strukturell dimension, att se större sammanhang och att relatera sina observationer till dessa. Här menar jag att flanören har stor hjälp av teorier, litteraturstudier och andra liknande undersökningar. Men det räcker inte. Hur uppmärksamt och deltagande flanören än observerar är hen fortfarande utelämnad åt vad som råkar hända och vad människor råkar berätta. Det måste finna den här viljan att likt detektiven utreda staden eller som Rizks och Birioukovs (2017) att gräva bakåt i tiden som en arkeolog.

Däremot tror jag inte att Rizks och Birioukovs (2017) ambition att röra sig i utkanten utan att delta är fruktbar. Det kan säkert upplevas så under fältarbetet, men ur ett strukturellt perspektiv deltar flanören i den biopolitiska staden på precis samma villkor som alla andra. Då inspireras jag hellre av strövaren och gör precis tvärtom. Strövaren som är styrd av idéer om hur saker är och hur de borde vara. Strövaren som deltar, som känner efter vad det innebär att delta som inte drar sig för att intervenera, ändra på saker eller försöka påverka på andra sätt.

DETEKTIV

Följer du knarket hittar du knarkare och knarklangare. Följer du pengarna istället har du inte en jäkla aning om var du hamnar
Detective Lester Freamon, The Wire

Min berättelse om Malmö begränsas alltså både av skrivandet och stadens beskaffenheter. Men det finns fler begränsningar än så. En har att göra med flanerandet. När jag flanerar i Malmö och observerar, filosoferar och antecknar är jag utelämnad åt vad jag kan iaktta och vad människor berättar för mig. Hur kan jag under sådana omständigheter exempelvis blottlägga strukturella förklaringar? Även om jag är uppmärksam på strukturella manifestationer och kompletterar mina fältstudier med teori och andra undersökningar kan det vara svårt att tränga ner under ytan och få flera perspektiv på händelser och agerande än vad jag kan se med blotta ögat och vad jag kan fråga människor om.

En lösning på det här problemet är att träda in i ytterligare en roll, nämligen detektiven. Både Jenks och Neves (2000) och Walter Benjamin (2015:415) påtalar ju likheter mellan flanören och detektiven, även om David Frisby (2001:52) påpekar att det är litteraturens, inte verklighetens detektiver, som Benjamin är inspirerad av.

Frisby (2001:52-99) menar dock att den som vill studera och förstå städer också kan hämta inspiration från verkliga detektiver. Han redogör för hur klassiska detektivbyrån Pinkerton tränade sina anställda i färdigheterna att skugga människor och att smälta in i olika miljöer. Att skugga innebär att kartlägga något eller någon på distans utan att själv bli upptäckt. Att smälta in handlar om att röra sig obehindrat utan att väcka uppmärksamhet, samt om att hämta in information genom informella samtal som upplevs som naturliga av den man pratar med.

Detta liknar en etnografs arbetsmetoder. Etnografen kan studera något på avstånd utan att delta själv eller ens ge sig tillkänna. Men hen kan också hämta information genom att samtala med personer som är intressanta för det som studeras.

Men vad gör egentligen en detektiv ur ett större perspektiv och vilka metoder går att använda i en etnografisk studie? Detektiven utreder brott, söker efter ledtrådar och försöker hitta en förklaring till brotten. När det gäller själva brottet är detta ofta givet när det gäller kritisk teori. Samhället bygger på ojämlikheter mellan starka och svaga och de starka får fördelar på de svagas bekostnad (se exempelvis Fuchs 2011:323-328) och dessa ojämlikheter är de ”brott” som utreds. Det här påminner om hur strövaren utgår från att någonting är fel och att staden förstörs av kapitalism och byråkrati.

Men hur utreder detektiven detta och vad är det för ledtrådar som ska samlas in? Det finns åtminstone tre olika sätt att gå tillväga här. Det första är att spåra olika fenomen i rummet, det andra är att spåra dem i tiden och det tredje att vara vaksam på strukturella företeelser när man observerar och pratar med människor.

En medieforskare som arbetar med att spåra saker i rummet är Nick Dyer-Whiteford (2015). Han kartlägger det arbete som är nedlagt i olika typer av kommunikationsteknologier och placerar både arbetare och användare i ett globalt sammanhang av makt, exploatering, miljöförstöring och olika typer av ojämlikheter. Även om han själv inte sysslar med etnografi tror jag etnografer kan lära sig mycket av hur han blottlägger olika kedjor av infrastruktur och arbete där varje länk innehåller maktrelationer. En sån här kedja kanske börjar i en gruva i Afrika där några av råvarorna till telefonen utvinns. Mineralen kobolt som används i telefonens batteri utvinns ofta i Kongo-Kinshasa under mycket svåra förhållanden, inte sällan av barn. Kampen om landets naturtillgångar har dessutom, enligt Dyer-Witerford (2015), lett till en rad krig de senaste tjugo åren med flera miljoner dödsoffer som följd.

Dyer-Witerford (2015) följer sedan råvarorna till Kina där delarna i telefonen tillverkas och plockas samman. Mjukvaran kodas samtidigt i Indien eller Taiwan. Telefonen marknadsförs av samma företag i Silicon Valley som ritat och designat den. Där hamnar också det mesta av både vinst och ära från de övrigas arbete. När telefonen kasseras blir den en del av de 50 miljoner ton e-sopor som produceras varje år. En del av dessa sopor hamnar i världens ”e-sop-huvudstad”, Guiyu i Kina, eller i Agbogbloshie i Ghana där de hanteras under svåra omständigheter och dåliga arbetsvillkor, utan större hänsyn till miljö, hälsa eller säkerhet.

Dyer-Whiteford (2015) arbetar som en klassisk detektiv i den mening att han utgår från att ett brott har begåtts, söker ledtrådar genom att spåra saker och försöker förstå vad som har hänt genom att koppla samman olika företeelser i långa kedjor. En etnograf skulle kunna arbeta på liknande sätt för att gå bortom det direkt observerbara. Det går att fråga sig vad som lett fram till varje händelse och spåra dem i rummet länk för länk. En kritiskt präglad etnograf kan fråga sig vilka former av arbete, exploatering eller andra typer av orättvisor som ligger bakom händelser, agerande, saker eller andra fenomen.

Politisk ekonom

Dyer-Whiteford (2015) följer det arbete som är nedlagt i olika varor. Men det går att följa en annan likande ledtråd nämligen ekonomi. Medieforskare som sysslar med politisk ekonomi gör just detta, ser hur olika ekonomiska faktorer påverkar medier och kommunikation (se exempelvis Mosco 2009 och Hardy 2014).

Enligt Murdock och Golding (1997) är utgångspunkten för ekonomisk-politisk forskning att inse att mediaföretag är kommersiella organisationer som sysslar med att producera och distribuera varor och som samtidigt också sprider idéer om ekonomiska och politiska strukturer. Det finns alltså både en ekonomisk och en politisk sida, därav namnet.

Enligt Vincent Mosco (2009:2-3) går det att se på politisk ekonomi ur två perspektiv. Ur ett smalare handlar det om att studera de sociala relationer, särskilt maktrelationer, som styr produktion, distribution och konsumtionen av resurser, däribland sådana som har med kommunikation att göra. Ur ett bredare perspektiv handlar det om att studera hur samhället i stort är organiserat och vad människor gör och måste göra för att kunna överleva i det.

Mosco (2009) menar att ett politiskt-ekonomiskt perspektiv är användbart både för att förstå rumsliga aspekter av kommunikation, särskilt hur organisationer använder kommunikation för att kontrollera olika rum. Han menar också att perspektivet kan göra det lättare att förstå samspelet mellan strukturer och mänskliga handlingar. Den som studerar handlingar på mikronivå riskerar att fokusera för mycket på individen. Den som studerar övergripande ekonomiska och strukturella fenomen riskerar att missa hur makt fungerar på mikronivå. Men genom att kombinera traditionell politisk-ekonomisk forskning med exempelvis etnografi och deltagande observationer menar Mosco (2009:197-198) att man undgår att missa att vår vardag är ett resultat av både struktur och agens, att samhället och individen skapar varandra.

Ett sätt att göra det här på är att följa ett råd från en av den politiska ekonomins förgrundsgestalter, Dallas W Smythe. Smythe (1997:1), som menar att det första någon som undersöker olika typer av kommunikation bör fråga sig är vad de fyller för funktion för kapitalet. Att helt enkelt fråga sig vem som tjänar på att saker ser ut på ett visst sätt. Detta går givetvis att göra när man studerar mänskliga handlingar och fenomen på en mikronivå genom deltagande observationer i en etnografisk undersökning.

Arkeolog

Det finns ytterligare en yrkesgrupp som arbetar på ett liknande sätt som detektiver, nämligen arkeologer. Om den detektiv jag beskrivit tidigare spårar saker i rummet, spårar arkeologen snarare saker i tiden. Det finns en hel forskningstradition som sysslar med så kallad ”mediearkeologi” (se exempelvis Jussi Parikka 2012) som det finns, enligt mig, en hel del att lära av för den som gör etnografiska undersökningar av städer. Mediearkeologen Shannon Mattern (2015) förespråkar exempelvis en “urban mediearkeologi” som handlar om att undersöka olika materiella aspekter av stadsrummet. Mattern förslår också att ordet ”arkeologi” inte ska användas metaforisk utan bokstavligt. Mediearkeologi handlar helt enkelt om att gräva sig genom lager efter lager, djupare och djupare ner. Det handlar också om att, precis som när det gäller annan arkeologi, gräva bakåt i tiden. Mediearkeologi innebär ofta att ifrågasätta det nya med saker som påstås vara nya (Mattern 2017:xv). Den ger också de teoretiska förutsättningarna att spåra olika mediefenomen så lång tillbaka i tidens som till antikens Rom eller till och med Uruk och Çatalhöyük (Mattern 2015:xv).

För att presentera fyndet föreslår Mattern (2015: 27-49) att vi ska rita kartor, men inte vanliga tvådimensionella kartor. Istället är hon inspirerad av saker som exempelvis Walter Benjamins Passagearbete (2014) och så kallade djupa kartor. Djupa kartor är ett sätt att grafiskt eller i text följa signaler eller flöden mellan olika maskiner eller artefakter i tid och rum (Mattern 2017:xvii). Mattern (2015: 27-49) ger flera exempel hur djupa kartor använts för att vissa dofters flöden, rutter för brevutdelning, varifrån de olika delarna i en smart telefon kommer, undervattenskablar och temperaturen på genomfartsleder i West Kowloon för att nämna några. Hon menar att djupa kartor är dynamiska, tillfälliga och ”alltid utvecklas och undviker stabil representation, precis som våra medier och de städer de innebor och formar” (Mattern 2015: 34).

När mediearkeologer fokuserar på signaler och maskiner bortser ofta det inte bara från människor utan också ofta från den miljö där maskinerna interagerar. Detta kanske kan upplevas som ett problem för någon som sysslar med etnografi och är intresserad av kultur. Men det går också att se det som en möjlighet att komplettera sin etnografiska undersökning om kultur med olika ting och se vilka relationer de har och hur de påverkar varandra.

Förhörsledare

Det finns ytterligare en sak som detektiver sysslar med som inte går att undvika under ett etnografiskt fältarbete, nämligen att fråga ut andra människor. Intervjuer är ett viktigt inslag i de flesta etnografier, även om de ofta är mindre strukturerade och mindre centrala än inom vissa andra kvalitativa metoder (Alvesson och Deetz 2000:87-88). Observationerna står istället i fokus och intervjuer eller informella och spontana samtal är snarast komplement och sätt att förtydliga och förstå det som observeras. Frågorna kan vara ostrukturerade och generella till en början för att bli mer specifika vart efter undersökningen fortskrider. Med ett fokus på observationer kan forskaren också koncentrera sig på saker som är dolda för intervjupersonerna eller som de av olika skäl inte kan artikulera

Detta är särskilt viktigt att tänka på för den som håller på med kritiskt präglad etnografi och undersöker maktrelationer och strukturer. Vissa strukturella fenomen, som exempelvis ideologi, är per definition dolda (Althusser 1976). Människor inte alltid är fullt medvetna om de här fenomenen, hur de påverkar dem eller om de gör motstånd. Hur upptäcker man exempelvis motståndsstrategier hos människor som rör sig i Malmö? De flesta går nog inte ut på stan i syfte att göra motstånd. Är det någon mening att ställa frågor till någon om huruvida hen gör motstånd mot dolda strukturer?

Hillevi Ganetz (2004:65-66) brottades med liknande problem under passagearbetet i Solna centrum. Till en början upplevde hon att tydliga motståndsstrategier var mycket svåra att finna. Det är svårt att hitta motstånd mot konsumism i ett shoppingcentrum dit de flesta ju kommer just för att shoppa eller åtminstone fantisera om att shoppa. Efter ett tag började dock strategier att uppenbara sig. Det kunde handla om pensionärer som tjuvsatt på kaféer till konkreta motståndshandlingar som att kontakta politiker i kommunfullmäktige för att försöka förändra saker.

När sådana handlingar börja uppenbara sig går det också att ställa frågor om dem. Ju längre fältarbetet fortskrider, desto tydligare uppenbarar sig troligen också mönster och desto mer specifika kan frågorna bli.

Ett annat problem som Ganetz (2004:70) nämner är att det ibland kan vara svårt att närma sig människor och få dem att prata om personliga saker. Ibland blev Ganetz och hennes kollegor dessutom avvisade från vissa miljöer. Människor som rör sig i kommersiella miljöer är ofta med viss rätta misstänksamma mot utfrågare, då dessa ofta är marknadsundersökare. Ganetz vänder detta delvis till sin fördel då ju oviljan mot att bli utfrågad just är en sån där motståndshandling hon ämnar studera. Den huvudsakliga lösningen bestod dock i att komplettera samtal med människor med andra typer av texter som exempelvis diskussionsforum på nätet, som folk inte besöker i egenskap av stressade shoppare utan just för att samtala.

Follow the money

På vilket sätt kan jag då använda detektiven som förebild under arbetet med min egen etnografiska undersökning? Jag ska skriva en berättelse, röra mig genom en stad för att samla material men också försöka nå bortom det jag direkt kan observera. Så i egenskap av detektiv kommer jag att:

  1. Spåra saker i tid och rum

Kritisk etnografi handlar bland annat om att sätta in sin egen undersökning i större sammanhang. Detta kan, som jag tidigare varit inne på, göras genom att komplettera sin undersökning med teorier och andra undersökningar. Men det kan också göras genom att just spåra objekt och fenomen i rum och tid.

  1. Ta reda på vem som tjänar på att saker ser ut som de gör

Ett sätt att spåra saker är att följa en särskild ledtråd, nämligen pengar. Med ett politiskt-ekonomiskt perspektiv på vardagshändelser blir det troligen lättare att observera och blottlägga strukturer som annars kan vara svåra att upptcka eller fråga människor om.

  1. Fästa vikt vid tingen

Etnografi handlar ofta om att studera människor och deras kultur. En sak jag kan lära mig av både detektiven och arkeologen är att inte glömma bort tingen. Att dessa också har stor betydelse för hur vardagslivet ser ut i en stad som Malmö.

  1. Förhöra människor

Även om intervjuer inte har en så framträdande roll i en kritisk etnografi kommer jag att prata med massor av människor. Deras utsagor blir en del av en större bild av staden Malmö.

Att spåra saker i tid och rum hjälper mig att sätta in min undersökning i ett större sammanhang. Det går att hämta inspiration från både mediearkeologi och den metod Nick Dyer-Whiteford (2015) använder. Båda följer olika ting genom tid och rum. Arbetssätten liknar varandra även om mediearkeologerna främst studerar maskiner och signaler och Dyer-Whiteford främst studerar det mänskliga arbete som läggs ner i tingen. Det signaler mediearkeologen följer liknar en detektivs ledtrådar. Själva ordet ledtråd kommer från den grekiska mytologin och det garnnystan som Theseus använde för att hitta i Minotaurus grotta.

Jag kan göra likadant med ting och företeelser som jag studerar under mitt fältarbete. Se hur de hänger ihop med andra saker. Följa signaler eller ledtrådar till andra platser och andra tidpunkter. Både arkeologen och i viss mån detektiven påminner om att det är möjligt att studera ting och inte bara kulturella fenomen.

Exakt vilka ting jag väljer kommer att få stor betydelse. Historikern Walter Johnson (2004) spekulerar kring vad som kunde ha hänt om Karl Marx utgått från bomull istället för linne i sin analys av kapitalismen. Kanske hade han dragit slutsatsen att slaveriet och den kapitalistiska industriproduktionen varit sammanflätade istället för två olika stadier av ekonomisk utveckling. Jag jämför mig inte med Karl Marx eller min avhandling med Das Kapital, men små ändringar i perspektiv eller ting som studeras kan få stora konsekvenser även i mitt fall.

När jag följer signaler eller ledtrådar kommer det att finnas en massa människor på vägen att ställa frågor till. Här tror jag att det ofta är bäst att arbeta som Pinkertons detektiver (Frisby 2001:52-99), det vill säga genom försöka smälta in i de miljöer jag undersöker och ha informella samtal som upplevs som naturliga av de jag samtalar med.

En kritisk etnograf som undersöker maktrelationer i ett kapitalistiskt samhälle skulle kunna göra just som Dyer-Whiteford (2015) och följa arbete eller som Mosco (200) föreslår att ha med sig ett ekonomiskt-politisk perspektiv när hen studerar vardagshändelser. Att helt enkelt följa Smythes (1977) råd att börja med att fråga sig vem som tjänar på att saker ser ut eller fungera på ett visst sätt.  Eller för att använda Lester Freamons ord, att följa pengarna.

Tillsammans blir materialet – ledtrådarna, samtalen, signalerna, tingen – till något som motsvarar en detektivs utredning eller en arkeologs utgrävning. Det är fullt möjligt att gestalta de här utredningarna med hjälp av djupa kartor. Antingen i text, som när det gäller Dyer-Whitefords (2015) globala kedjor, eller grafisk som i något av Matterns (2015, 2017) alla exempel. Det skulle kunna gå att göra djupa kartor över exempelvis de analytiska kategorier jag delar in mina fältanteckningar i.

FRÄMLING

Min undersökning begränsas alltså av skrivandet, av staden Malmö och av det faktum att jag ofta är hänvisad till vad jag kan se och vad jag kan fråga om. Som om det inte räckte begränsas jag av att Malmö är min hemstad. Det kanske inte verkar som ett problem, men det är det. Etnografi handlar ofta, inte alltid, om att studera främmande kulturer eller åtminstone kulturer som forskaren själv inte är en naturlig del av. I mitt fall är situationen den omvända. Jag är i högsta grad del av det jag studerar. Vardagslivet i Malmö är ju mitt vardagsliv och risken är att jag tar vissa saker för givet och missar andra på grund av att jag är van att se på dem med helt andra glasögon.

Enligt Sierk Ybema och Frans Kamsteeg (2015:105) är det lätt att bli blind för sådant som blivit rutin eller känns bekant och vanligt. Så om traditionell etnografi handlar om att göra det främmande bekant, består min fjärde och sista utmaning i att göra det bekanta främmande. För att lyckas med detta behöver jag anta ytterligare en roll, nämligen främlingen.

Avståndet mellan forskaren och den miljö som studeras är föremål för mycket diskussion bland etnografer. Enligt Michael Burawoy (1991:4) finns det olika uppfattningar om hur stort det här avståndet ska vara. Vissa menar att objektivitet bara kan uppnås på avstånd från deltagarna. Det gäller att hålla distans och vara känslomässigt frikopplad. Andra menar att det gäller att göra sig av med distans och förutfattade meningar och försöka bli som sina deltagare. Burawoy (1991) menar att  det gäller att hitta en balans mellan ytterligheterna och komma tillräckligt nära för att kunna förstå och förklara men samtidigt hålla så mycket distans att det fortfarande är möjligt att vara saklig. Målet med fältarbetet är inte att helt göra sig av med fördomar och förutfattade meningar, för det går inte. Inte heller bör man vidmakthålla dem från lite avstånd. Istället ska man försöka upptäcka och kanske förändra fördomar och förutfattade meningar genom dialog med deltagarna. Enligt Burawoy (1991:3) ger detta en möjlighet att både förstå händelser genom en verklig eller konstruerad dialog mellan deltagare och observatör och senare också en möjlighet att förklara dem genom att skapa en dialog mellan data och teorier.

Ett närbesläktat problem handlar om vilket perspektiv en etnograf ska ha, både under fältarbetet och i själva etnografin. Ibland gör forskare en disntinktion mellan emiskt och etiskt[2](Kottak 2006). Ett emiskt perspektiv innebär att forskaren ser en kultur inifrån och beskriver den på ett sätt som deltagarna själva förstår och känner igen. Ett etiskt perspektiv handlar om att forskaren ser kulturen utifrån och använder teorier och begrepp för att tolka den. Det finns dock ingen motsättning mellan perspektiven, snarare behövs även här en kombination eller medelväg. Geert Hofstede (1998: 19) menar att det första utan det andra fastnar i fallstudier som inte går att generalisera, medan det andra utan det första fastnar i abstraktioner som inte säger någonting om människors verkliga liv. Kombinationen skapar också förutsättningar för både den förståelse och de förklaringar som Burawoy (1991:3) efterlyser. Det emiska perspektivet hjälper oss att förstå och det etiska perspektivet bidrar med förklaringar. Det emiska uppstår under den deltagande observationen och det etiska när observationerna relateras till olika teorier.

Självetnografen

Att undersöka en miljö som forskaren har naturligt koppling till, eller är aktiv i på ungefär samma villkor som övriga deltagare, kallas självetnografi (Alvesson och Sköldberg 2007:184) eller ”At-home Etnography” (Alvesson 2015). Förenklat kan det beskrivas som en etnografi där forskarens närmiljö undersöks istället för en främmande kultur. Det finns givetvis fördelar med detta. En utmaning med etnografi i allmänhet är att den ofta kräver mycket tid och genererar ett stort empiriskt material. Bara den nödvändiga socialiseringsprocessen tar omfattande tid. Om etnografin dessutom är en doktorsavhandling sker en dubbel socialisering, både i kulturen som undersöks och i den akademiska världen (Alvesson 2015:161-162). Den som undersöker sin närmiljö slipper åtminstone den första processen.

En av fördelarna med självetnografi är enligt Alvesson (2015:163) att forskaren har en större känsla för vad som faktiskt händer inom det område som undersöks och att detta ökar förmågan att gestalta människors vardagsliv. Men det ställer ett antal krav också. Dock delvis andra typer av krav, än när det gäller att undersöka en främmande kultur. Om traditionell etnografi handlar om att ”bryta sig in” handlar självetnografi snarare om att ”bryta sig ut”. Där den traditionella etnografen frågar ”vad fan håller de på med?” måste självetnografen istället fråga ”vad fan håller vi på med?” (Alvesson 2015:159-160).

Narren

Men hur går det till att ”bryta sig ut” i praktiken? Sirek Ybema och Frans Kamsteeg (2015) erbjuder ett antal konkreta råd när det gäller att studera saker som ligger forskaren nära socialt och kulturellt. Bland annat handlar det om att problematisera och om att vända det som verkar bekant upp och ner och in och ut. För att kunna göra detta föreslår Ybema och Kamsteeg (2015) en ”frikopplad etnografi” där forskaren ska försöka att:

  1. Hålla fast vid mysterier
  2. Leta efter det irrationella
  3. Få saker att se främmande ut
  4. Bryta band
  5. Skapa avstånd genom att närma sig
  6. Våga vara en narr

Att hålla fast vid mysterier handlar om att försöka behålla eller återskapa en känsla av att något är nytt, främmande eller underligt. Ybema och Kamsteeg (2015) studerar främst organisationer och i deras fall kan det handla om att be folk att försöka minnas hur det var när de var nya i organisationen. Forskaren å sin sida kan försöka behålla sin egen nyfikenhet och en känsla av förvåning genom en konstant dialog mellan det empiriska materialet och teorier och analyskategorier. När man undersöker en familjär miljö är det särskilt viktigt att vara öppen för och fokusera på det oväntade och förvånande, precis som exempelvis när gäller postmodern etnografi eller flanerande i Soukups anda.

Michael H Agar (1986) menar att det går att själv skapa oväntade händelser på egen hand genom att ha en ”anti-koherent” attityd där forskaren hela tiden ifrågasätter sina egna föreställningar och frågar om de egna slutsatserna verkligen stämmer.

Ett annat sätt att göra det bekanta främmande är att leta efter irrationaliteter. Det kan handla om att studera informella relationer, dysfunktionellt beteende, vardagligt fiffel eller helt enkelt saker som inte fungerar som det är tänkt. Ybema och Kamsteeg (2015:108) understryker vikten av händelser som avviker från forskarens första intryck eller i deras fall, organisationens intentioner.

Även om miljön som studeras är bekant för forskaren går det att prata om och tänka på den som om den vore obekant. Ett sätt är att döpa om saker. Det går exempelvis att använda antropologiska begrepp som vanligen används för att beskriva främmande kulturer och istället applicera dem på sin egen bekanta miljö. Forskaren kan exempelvis beskriva formella strukturer som ”rationaliserade myter”, organisationer som ”stammar” eller anställningsförfaranden som ”initieringsriter” (Ybema och Kamsteeg 2015:109).

Att bryta band och helt enkelt lämna miljön där forskaren bedriver sina fältstudier är ytterligare ett sätt att bedriva frikopplad etnografi. Forskaren kan bege sig till en helt annan miljö, prata med helt andra personer om helt andra saker. Detta kan vara ett sätt att få nya perspektiv och se på sitt ursprungliga material med nya ögon (Ybema och Kamsteeg 2015:111-112).

Men det går också att göra tvärtom, att bädda in sig ännu mer. Ett sätt att göra detta kan vara att jämföra vad människor påstår och vad de verkligen gör. Det går också att jämföra officiella utsagor med skvaller, rykten, informella samtal och dylikt. Att bädda in sig handlar helt enkelt om att undersöka vad som händer ”bakom scenen” och för att göra detta måste forskaren komma väldigt nära det som undersök och inte sälla vinna människors förtroende (Ybema och Kamsteeg 2015:112-113).

Sist men inte minst kan en forskare som undersöker sin egen närmiljö vara klok nog att spela dum. Den som undersöker en familjär miljö och försöker göra den lite märklig kan med fördel vara lite märklig och ovanlig själv. Att utföra etnografiskt fältarbete kan ibland kännas obekvämt eftersom man i egenskap av forskare aldrig riktigt blir en bland alla andra, inte ens om det är en egen närmiljö som undersöks. Ybema och Kamsteeg (2015:114-115) föreslår att vända den här situationen till en fördel, att fokusera på de positiva sakerna med att inte riktigt passa och förvandla fältarbete till fältlek med narren som förebild. Flera av narrens egenskaper kan vara användbara under den här fältleken, som förmågan att avdramatisera saker och därmed får människor att tala mer öppen om allvarliga frågor. Det går också att låta sin egen okunnighet och inkompetens framträda vilket kan göra det lättare, åtminstone psykologiskt, att ställa mer direkta ”dumma” frågor. Att bete sig märkligt kan dessutom avslöja saker som tas som givet eller har förvandlats till rutin. Om etnografen dessutom tar sig själv på lite mindre allvar, kan detta leda till förlösande skratt vilket, ironiskt nog, kan innebära att hen blir tagen på större allvar av andra.

Att gå vilse i ihopslängda Malmö

Eftersom jag undersöker min egen hemstad och åtminstone delvis mitt eget vardagsliv slipper jag, på gott och ont, ta ställning till en del av de frågeställningar som nyss diskuterats. Jag väljer inte vilket avstånd jag ska ha. Jag slipper också en av de här socialiseringsprocesserna som Alvesson beskriver (2015:161-162). Jag kan också använda mina egna erfarenheter i undersökningen och jag har obegränsad tillgång till åtminstone en deltagare i studien, mig själv.

Jag vill dock understryka att det givetvis finns miljöer i Malmö som är främmande för mig. Det finns också massor av livssituationer som inte påminner om min egen. Men mycket kommer att vara bekant och jag tänker använda tekniker och idéer från de etnografer som arbetar i miljöer där de deltar på ungefär samma villkor som alla andra.

Jag ska skriva min berättelse, röra mig genom staden för att samla material och försöka gå bortom det direkt observerbara, men det är samtidigt min egen stad jag rör mig igenom. I egenskap av främling kommer jag därför att:

  1. Ha ett öppet sinne

Först och främst handlar det om att inte låta mig styras för mycket på förhand. Precis som flanören kan inte främlingen ha för rigid planering, detaljerade frågeställningar eller färdiga mallar för intervjuer.

  1. Försöka göra det bekanta obekant

Till skillnad från traditionell etnografi där en främmande miljö görs bekant, måste jag göra min mycket bekanta vardagsmiljö främmande i så stor utsträckning som möjligt.

  1. Leta efter fel

En nyckel till att lyckas kan vara att fokusera på det ovanliga, på saker som inte fungerar och på fall där människor inte gör som det är tänkt, ungefär på det sätt som poststrukturellt präglande etnografer arbetar på

Något som återkommer inom flera typer av etnografi och hos flera av dem som har flanören som förebild är att de fokuserar på det ovanliga, oväntade, motsägelsefulla eller till och med förvirrande. Jag tror att det handlar om att försöka skapa en känsla av vad geografen Doreen Massey kallar ”ihopslängdhet” (2005:140-169). Ihopslängdhet innebär att en rad element råkar hamna tillsammans på en plats. Saker och människor som tidigare inte haft någon koppling slängs ihop och skapar temporära och oförutsägbara miljöer och hädelser. Risken med att undersöka sin vardagsmiljö är att inte uppleva platser som ihoplsängda, utan istället som självklara, statiska och förutsägbara. Men som främling kan jag stöta på sådana här saker trots att det är min egen vardagsmiljö jag studerar. Jag kan uppleva mina egna kvarter, min egen hemstad och min egen vardag som ihopslängd.

Känslan av ihopslängdheten uppnår jag genom att inte låta mig styras för mycket på förhand. Jag har visserligen min teoretiska bakgrund, men avvaktar med öppet sinne och väntar tålmodigt på att något ska hända. Gärna något irrationellt, något som bryter mönster och förvånar. Jag kan också dra mig till minnes situationer då min egen vardagsmiljö förvånat mig. Jag kan be andra försöka minnas. Jag också skapa egen ihoplsängdhet, eller slänga isär saker, genom att åtminstone i tanken inspireras av strövarens ”détournement”.

Särskilt fokuserar jag på fel. Att göra detta är inte bara vanligt bland exempelvis postmoderna och poststrukturella etnografer eller etnografer som studerar sin egen närmiljö. Det är också vanligt bland forskare som studerar olika former av kommunikationssystem. När Alexander Galloway (2004) analyserar protokoll, program och koder som styr olika typer av kommunikationsteknologier tittar han särskilt på fel och misslyckanden. Inte bara fall där protokollen inte fungerar som de ska utan särskilt fall där de fungerar perfekt, men där konsekvenserna blir oväntade eller till och med oönskade. Bland annat tittar han på hur skräpposten uppstod, inte på grund av att protokoll inte fungerade utan tvärtom för att de fungerade precis som de skulle. Hur ett avancerat system för att skicka massor av meddelanden kom att fungera på ett sätt inte många väntat sig och ännu färre önskat.

Jag tror att det går att titta på Malmö med samma glasögon. Att se vad som händer när den planerade, avsedda staden används och bebos. Se vad som händer i krocken mellan det Henri Lefebvre (1991) kallar Le conçu – alltsåföreställningar om hur rummet borde vara – och Le perçu, det som verkligen händer, de människor gör, de situationer och praktiker som uppstår.

Rebecca Solnit (2012), även hon inspirerad av Walter Benjamin, slå ett slag för att gå vilse. Att aldrig gå vilse är att inte leva. Att inte veta hur man går vilse leder till undergång. Att inte hitta i en stad är hur lätt som helst. Allt som krävs är okunnighet. Att gå vilse däremot, det kräver kunskap. Den som är vilse har gett sig hän, valt att kapitulera och blivit uppslukad och fullständigt närvarande. Att vara fullständigt närvarande är att ha förmågan att befinna sig i osäkerhet och mysterier. I bästa fall lyckas jag gå vilse i ihopslängda Malmö.

Författare, flanör, detektiv och främling

I den här essän har jag försökt hitta svar på fyra olika frågor. Den första handlar om själva metoden. Vad är etnografi egentligen och vad är det jag ska göra under de närmaste åren? Den andra handlar om staden Malmö. Hur undersöker jag den på bästa sätt? Den tredje handlar om samhällsutvecklingen. Hur blottlägger jag den, hur studerar jag strukturella fenomen och sätter in min egen studie i ett större sammanhang? Den fjärde och sista utmaningen handlar om att jag undersöker min egen vardagsmiljö. Vilka speciella utmaningar innebär detta?

För att svara på frågorna har jag antagit fyra olika roller; författaren, flanören, detektiven och främlingen. Under resans gång har jag dessutom fått några ytterligare på köpet som bekännaren, strövaren, kritikern, agitatorn, arkeologen och narren.

I egenskap av de här rollerna kommer jag att arbeta på en rad olika sätt. Författaren kommer att skriva en kritisk berättelse med fokus på det oväntade. Flanören kommer att vandra runt i Malmö med öppet sinne och vänta på att något intressant ska hända. Det här intressanta kan uppenbara sig som människor ting eller händelser med också som teorier och idéer. Flanören kommer att vara särskilt uppmärksam på manifestationer av strukturer. Detektiven letar efter ledtrådar. Hen spårar saker, människor och fenomen i tid och rum och frågar ut personer som kan bidra med viktig information. Främlingen har ett minst lika öppet sinne som flanören. Hen letar efter saker som gått fel eller som fungerar precis som det ska men med oväntade konsekvenser, allt för att göra hemstaden Malmö så obekant och främmande som möjligt. Allt för att gå vilse

Tillsammans lovar de att inte ljuga. Men de lovar inte att berätta hela sanningen om Malmö.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

REFERENSER

Adams, Tony E, Stacy Holman Jones och Carolyn Ellis (2015) AutoethographyOxford: Oxford University Press

Agar, Michael H (1986)Speaking of EthnographyLondon: Sage
Althusser, Louis(1976)Filosofi från en proletär klasståndpunkt. Lund: Bo Cavefors förlag
Alvesson, Mats (2015) ”At-Home Ethnography: Struggeling with closeness and closure”. I Organizational Ethnography – Studying the Complexities of EverydayLifeYbema Sierk, Dvora Yanow, Harry Wels och Frans Kamsteeg (red). London: Sage
Alvesson, Mats och Deetz, Stanley (2000)Kritisk samhällsvetenskaplig metodLund: Studentlitteratur
Alvesson, Mats och Sköldberg, Kaj (2007)Tolkning och reflektion – vetenskapsfilosofi och kvalitativ metodLund: Studentlitteratur
Atkinson Paul och Hammersley, Martyn (2007)Ethnography – Principles in ActionLondon: Routledge
Becker, Karin, Erling Bjurström, Johan Fornäs och Hillevi Ganetz (2001)Passager – Medier och kultur i ett köpcentrum Stockholm: Nya doxa
Benjamin, Walter (2014) Passagearbetet Band I Stockholm: Atlantis
Brenner, Neil och Theodore, Nik (2002)”Cities an the Geographies of ”Actually Existing Neoliberalism””. I Brenner, Neil och Theodore, Nik (red) Spaces of Neoliberalism Malden: Blackwell Publishing
Burawoy, Michael (1991) ”Introduction”. I Burawoy (red) Ethnography Unbound – Power and Resistance in the Modern MetropolisBerkeley: University of California Press
Clifford, James (1986) ”Introduction: Partial Truths” I Clifford, James och Marcus, George E Writing Culture – the Poetics And Politics Of EthnographyBerkeley: University of California Press
Crapazano, Vincent (1986)”Hermes’ Dilemma: The Making of Subversion in Ethnographic Description. I I Clifford, James och Marcus, George E Writing Culture – the Poetics And Politics Of EthnographyBerkeley: University of California Press
Danermark, Berth, Mats Ekström, Liselotte Jakobsen och Jan Ch. Karlsson (2010)Att förklara samhälletLund: Studentlitteratur
Debord, Guy (2006a)”Introduction to a Critique of Urban Geography” I Knabb, Ken (red) Situationist International AnthologyBerkeley: Bureau of Public Secrets
Debord, Guy (2006b)”Definitions”. I Knabb, Ken (red) Situationist International AnthologyBerkeley: Bureau of Public Secrets
Debord, Guy (2006c)”Theory of the Dérive” I Knabb, Ken (red) Situationist International AnthologyBerkeley: Bureau of Public Secrets
Dyer-Whiteford, Nick (2015)Cyber-Proletariat, Global Labour in the Digital Vortex London: Pluto Press
Edin, Fredrik (2014)The Message is the MediumLund: Lunds universitet
Fornäs, Johan (2001) ”Konsumtion och kommunikation” I Becker, Karin, Erling Bjurström, Johan Fornäs och Hillevi GanetzPassager – Medier och kultur i ett köpcentrum Stockholm: Nya doxa
Frisby, David (2001)”Cityscapes of Modernity” Cambridge: Polity Press
Fuchs, Christian (2011)Foundations of Critical Media and Information Studies London: Routledge
Ganetz, Hillevi (2004)”Kulturforskaren som fönstershoppare”. I Gemzöe, Lena (red) Nutida etnografi – reflektioner från mediekonsumtionensfält Nora: Nya Doxa
Golding, Peter och Murdock, Graham (1997)The Political Economy of the MediaCheltenham, Edward Elgar Publishing Ltd
Haraway, Donna (1988)”Situated Knowledges: the Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective”. I Feminist studies. 14, 1988 s 575-599
Hardt, Michael och Negri, Antonio (2003)ImperietStockholm: Vertigo
Hardt, Michael och Negri, Antonio (2007)Multituden – Krig och demokrati i imperiets tidsålderStockholm: Tankekraft
Hardt, Michael och Negri, Antonio (2013) Förklaring Stockholm: Tankekraft
Hardy, Jonathan (2014)Critical political Economy of the MediaLondon: Routledge
Harvey, David (2005)A Brief History of NeoliberalismOxford: Oxford University Press
Hessel, Franz (2018) Walking in Berlin – A Flaneur in the Capital London: Scribe
Hochschild, Arlie Russell (1983)The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling. Berkeley: University of California Press
Hofstede, Geert (1998)”A Case for Comparing Apples with Oranges: International Differences in Values”, S 16–31 i M. Sasaki (ed.) Values and Attitudes across Nations and Time. Leiden: Brill.
Holgersen, Ståle (2017)Staden och kapitalet – Malmö i krisernas tidGöteborg: Daidalos
Jenks, Chris (1995)“Watching your step – The history and the practice of the flâneur”. I Jenks, Chris (red) Visual CultureLondon: Routledge
Jenks, Chris och Neves, Tiago (2000) A Walk on the Wild Side: Urban Ethnography meets the FlâneurI ”Cultural Values”, 4:1, ss 1-17
Johnson, Walter (2004)The Pedestal and the Veil: Rethinking the Capitalism/Slavery Question I ”Journal of the Early Republic”, 24:2 ss 299-308
Joseph, Jonathan (2002)Hegemony –A Realist analysis. London: Routledge
Kottak, Conrad (2006)Mirror for HumanityNew York: McGraw Hill
Lefebvre, Henri (1991)The Production of SpaceMalden: Blackwell Publishing
Massey, Doreen (2005) For Space London: Sage
Mattern, Shannon (2015)Deep Mapping the Media CityMinneapolis: University of Minnesota Press
Mattern, Shannon (2016)Scaffolding, Hard and Soft – Infrastructures as Critical and Generative Structures. In Spheres – Journal for Digital Cultures #3 Unstable Infrastructures
Mattern, Shannon (2017)Code and Clay, Data and Dirt – Five thousand Years of Urban Media Minneapolis: University of Minnesota Press
Mosco, Vincent (2009)The Political Economy of CommunicationLondon: Sage
Ong, Walter J (1967)The Presence of the Word – Some Prolegomena for Cultural and Religious History.New Haven: Yale University Press
Parikka, Jussi (2012)What is Media Archaeology?Cambridge: Polity Press.
Pratt, Mary Louise (1986)“Fieldwork in Common Places” I Clifford, James och Marcus, George E Writing Culture – the Poetics And Politics Of EthnographyBerkeley: University of California Press
Rizk, Jessica och Birioukov, Anton (2017).Following the Flâneur: The Methodological Possibilities and Applications of Flânerie in New Urban Spaces.The Qualitative Report, 22(12), 3268-3285.
Sadler, Simon (2001)The Situationist City Cambridge: The MIT Press
Smythe, Dallas W (1977)Communications: Blindspot of Western Marxism Canadian Journal of Political and Social Theory Vol. 1, No. 3
Solnit, Rebecca (2012) Gå vilse. En fälthandbok. Göteborg: Daidalos
Soukup, Charles (2012)The Postmodern Ethnographic Flaneur and the Study of Hyper- Mediated Everyday Life I Journal of Contemporary Ethnography 42(2) ss 226–254
Stigendal, Mikael (2016)Samhällsgränser – ojämlikhetens orsaker och framtidsmöjligheterna i en storstad som MalmöStockholm: Liber
Thomas, Jim (1993) Doing Critical Ethnography Newbury Park: Sage
Van Maanen, John (2011)Tales of the Field – on writing ethnographyChicago: The University of Chicago Press
Wark, McKenzie (2011)The Beach Beneath the Street – The Everyday Life and Glorious Times of the Situationist InternationalLondon: Verso
Willis, Paul (1981) Learning to Labor: How Working Class Kids Get Working Class Jobs. New York: Columbia University Press
Ybema, Sierk och Kamsteeg, Frans (2015)”Making the familiar strange – A case for disengaged organizational ethnography”. I Organizational Ethnography – Studying the Complexities of EverydayLifeYbema Sierk, Dvora Yanow, Harry Wels och Frans Kamsteeg (red). London: Sage

 

 

 

[1]Alvesson använder inte dock inte själv orden ”flanör” eller ”flanera”

[2]Etisk i det här fallet ska ej förväxlas med etikbegreppet etiskt